PEKING. Under 20 år och nio olympiska spel, varav sex sommar-OS, har intryck och bestående minnesbilder förstås varit av mycket skiftande karaktär. Från Peking tar jag med mig en halv miljon volontärer, klädda i blått och vitt. ! (Mycket bra!)

Aldrig tidigare har stämning, service och uppställning för aktiva, åskådare, medier varit så vänlig och fullkomlig utan att för den skull kännas påflugen. Alla olympiska arrangörer och deras staber har under årens lopp gjort sig till, lagt huvudet på sned och lett vänligt.

Så var det också i Seoul, Barcelona, Sydney och Aten. Liksom i Albertville, Lillehammer, Salt Lake och Turin. Men i Peking har service och vänlighet slagit alla olympiska rekord. När det funnits en fråga, saknats ett telefonnummer eller en vattenflaska på den stekheta läktaren har ”blåvitt” rappt kommit till undsättning.

Ja, det har rent av gått till överdrift.

Lite till mans log vi inledningsvis generat – innan vi vande oss – åt den artiga hälsningen från en blåvit volontär när vi kom för att använda toaletterna i‑det gigantiska presscentret.

Nu invänder kritisk vän av kinesisk ordning och reda och hävdar att bakom den trevliga blåvita inställningen döljer sig politisk propaganda.

Icke!

Vi som tidigare personligen har fått uppleva asiatisk gästfrihet i mindre format kommer minnas ett glatt (Nî hâo – Hej)!