Djurgården skulle gå ut och målkalasa på ett redan nedflyttningsklart Brommapojkarna, och knappt flygfärdiga Änglar skulle känna guldpress mot Trelleborg.

Så trodde jag att upplösningen av allsvenskan skulle bli.

Men redan efter sju minuter avgjordes allt, då Thomas Olsson bjöds på 1-0 av ett frikostigt Trelleborgsförsvar.

I samma minut dog också Djurgårdens guldhopp på Stadion.

När sedan Pontus Wernbloom nickade in 2-0 efter en halvtimme var ”guldet hemma” i Göteborg för första gången sedan 1996.

Det är bara att gratulera Blåvitt. Med nygamla principer och ideal tog klubben sitt 18:e SM-guld. Sportchefen Håkan Milds synsätt ”kollektivet och kamratskapen främst” genomsyrar nu hela verksamheten efter några vilsna år som äventyrade klubbens existens. Tränarduon Jonas Olsson och Stefan Rehn har vågat satsa på unga spelare och lyckades också hitta rätt när Pontus Wernbloom ersatte proffsflyktade Marcus Berg som anfallare.

För Stefan Rehn är guldet en härlig revansch. Han fick inte fortsatt förtroende i Djurgården, men fann sig snabbt tillrätta i Göteborg, där hans idéer fått bättre gehör. Rehn är inte bara en trevlig och snacksalig rundkindad mysfarbor, som man kanske lätt kan tro. Han kan också visa hårda nypor vid träningarna och har naturligtvis en klar linje i sitt arbete. Annars hade han inte käkat guldpytt på Kamratgården.

Den röda tråden finns också i Kalmar och Djurgården, även om den har lite olika nyans. Gemensamt för de tre topplagen - från topp till tå i organisationen ˆ är att gammaldags hårt slit satts i främsta rummet.

Det har inte alltid varit snyggt. Däremot effektivt. Andra lag har, säger de åtminstone, haft ambitionen att rulla boll och använda hela planen, medan Göteborg, Kalmar och Djurgården främst haft ambitionen att vinna matcher.

Det är trots allt poängen som räknas.

Allsvenskan är inte bubblig champagne som La liga eller mozarella och parmaskinka som Serie A. Allsvenskan är hemlagad pytt-i-panna, ibland med rödbetor, och det smakar inte så dumt det heller.

Resultaten har många gånger varit, som alla idrottare säger nu för tiden, ”helt sjuka”. Därför var det signifikativt att nedflyttningsklara BP besegrade ett guldjagande men alltmer frustrerat Djurgården med 1-0 i avslutningen. Precis som de gjorde i premiären.

Visst är klassen långt ifrån de stora ligorna i Europa, men i år har de svenska klubblagen trots allt lyckats bättre i de internationella cuperna än på länge, så såå dålig är inte allsvenskan.

IFK Göteborg kommer aldrig att upprepa storhetstiden från 1980-talet, utan får hålla till godo med att fortsätta försöka vara bäst i Sverige, och sikta på att kanske, kanske åtminstone få slåss om en plats i gruppspelet till Champions League.

Svenska klubbar konkurrerar inte alls på lika villkor som kollegorna i Norge och Danmark. För att komma ikapp FC Köpenhamn, Bröndby eller Rosenborg måste det svenska skattesystemet ses över för elitidrottare, klubbarna måste själva få äga och driva sina egna arenor och framför allt måste sponsorintäkterna öka rejält.

I dag försvinner de bästa allsvenska spelarna, så fort deras agenter viskar ”Holland” i örat. När svenska landslaget mötte Nordirland för snart två veckor sedan på Råsunda, återfanns fem tidigare Djurgårdare, nu alla utlandsproffs, på planen.

Till sist: publiken på Söderstadion skämde ut sig igen. Bajenfansen är årets största flopp i allsvenskan. Men det finns hopp för alla. Se bara på Charlie Davies.