Magnus Kahnberg ligger utslagen, medvetslös. Blodet färgar isen röd.

Det som inte skulle hända har hänt igen.

Ännu en tackling mot huvudet i elitserien i ishockey. Ännu en kraftig hjärnskakning.

–Jag var väl borta i fyra minuter. Det är väldigt suddigt. Mitt första minne är från ambulansen. Jag vet att mina ögon var öppna och att de kunde prata med mig på väg ut men det är inget jag minns, säger Magnus Kahnberg, som tre veckor senare ännu inte börjat träna.

Linköpings back Sebastian Karlsson får säsongens hårdaste straff; elva matchers avstängning (det tredje längsta i elitseriehistorien). Hittills har tio elitseriespelare stängts av för våld mot huvudet den här säsongen.

Många frågor söker svar: Blir ishockeyn våldsammare? Ökar antalet hjärnskakningar? Vad beror det i så fall på? Hur vet man när en spelare måste sluta för att slippa men för livet?

Och den största: Hur kommer man åt problemet?

Kag spelar hellre tråkig ishockey, även om jag inte tycker att Luleå gör det, och har friska spelare än att det ligger killar utslagna och blodiga på isen

Yelverton Tegner, professor i idrottsmedicin och läkare i Luleå hockey

I normala fall samlar Hockeyligan in skadestatistik efter säsongens slut. Efter en minskning i början av 2000-talet har antalet huvudskador de senaste åren varit mer eller mindre konstant. Nu befarar ligaorganisationen att ett trendbrott inträffat och samlar in interimsrapporter från klubbarna. Hockeyligan väntar in de sista uppgifterna i dagarna och hoppas presentera resultatet av analysen inom någon vecka.

Oavsett vilket – problemet är stort nog att ta på allvar.

Det är bråda dagar för Yelverton Tegner, professor i idrottsmedicin och läkare i Luleå hockey. Han tar flyget till Göteborg för att delta i ett debattprogram på tv. Nästa morgon går han upp i mörkret för att träffa forskare på så kallade hjärnskademarkörer (ämnen som normalt bara finns i hjärnan men vid skador utsöndras i blodet) på Mölndals sjukhus.

Dagen är fortfarande ung när han tar tåget till Stockholm och ett studiebesök hos ett forskarteam som utvecklar ett specialskydd för hjälmar.

–Det är synd att dygnet bara har 24 timmar. Just nu skulle jag behöva 48, säger Yelverton Tegner.

Han gör det för förra Luleåmålvakten Thomas Javeblads skull (slutade spela för 20 år sedan men lever fortfarande med sviterna efter hjärnskakningar han ådrog sig under karriären), för Magnus Kahnbergs och för sin egen ros skull.

Han har upplevt hundratals hjärnskakningar på nära håll, men de blir aldrig vardag.

–När jag såg Jonas Berglund få en smäll mot Brynäs, ligga medvetslös på isen, helt blickstilla… Vad har hänt? Är han förlamad? Rör han på tårna?

Simon Bertilssons tackling tog illa. Bertilsson stängdes av i sju matcher och Berglund fick stå över två matcher.

–När jag träffade honom några dagar senare sade jag att om det händer igen får du i alla fall röra på tårna så att jag ser att du är med. Det är ju en vän som ligger där, säger Yelverton Tegner som så sent som i onsdags fick ta hand om den utslagne junioren Daniel Mannberg, knockad i matchen mot Linköping.

Tegner minns en situation extra väl och vill inte vara med om samma sak igen.

–Jag var ju med när Hans Norberg fick sin nackskada (den 29-årige Luleåspelaren blev förlamad från nacken efter en olyckshändelse mot Skellefteå den 9 januari 1989). Den sekvensen har jag spelat upp för mitt inre många gånger när likartade situationer inträffat. Man tänker: Herregud, inte en gång till. Det får bara inte hända.

Är du rädd för dödsfall?

– Ja.

Sedan ifjol tränas Luleå av Jonas Rönnqvist. En av hans käpphästar är att spelarna ska vara på isen, inte sitta i utvisningsbåset.

Förra säsongen var Luleå 200 minuter snällare än närmaste utmanare, Brynäs, och tillbringade nära nio timmar mer på isen än värstingen Timrå. Den här säsongen har Skellefteå följt Norrlandskollegans exempel medan övriga lag är långt efter.

Sedan Jonas Rönnqvist tillträdde har Luleå inte haft en enda femminutersutvisning och har på 92 tävlingsmatcher, såvitt Yelverton Tegner vet, inte orsakat motståndarlagen en enda hjärnskakning.

–I debatten (i SVT) fick jag höra att vi spelar tråkig ishockey. Men jag spelar hellre tråkig ishockey, även om jag inte tycker att Luleå gör det, och har friska spelare än att det ligger killar utslagna och blodiga på isen, säger han.

På Svenska ishockeyförbundet är ”Det femte elementet” ingen science fiction.

Traditionellt har svensk ishockey byggts på fyra tekniska moment: skridskoåkning, puckföring, skott och passningar. Sedan några år utgör närkampsspelet en femte grundpelare.

Enligt Tommy Boustedt, utvecklings- och landslagschef på förbundet, är det viktigt att börja tidigt.

Åldersgränsen för tacklingar mot åkriktningen har sänkts från U15 till U12. Det innebär att pojkar får tacklas från 11 års ålder.

–Man lär sig som bäst i det man brukar kalla den motoriska guldåldern, innan man når puberteten. Det är då synapser och signaler fungerar bäst, säger Tommy Boustedt.

Flera spelare anser att fartökningen är en av huvudorsakerna till de vårdslösa tacklingarna. Det finns inte tid att väja när tempot drivs upp.

–Tidigare spelade vi mer defensivt, med styrspel. Då blev det inte så många närkamper. Spelarna som kommer upp i dag är uppväxta med mycket forechecking och många närkamper. De är utbildade i det nya spelsättet, har det i ryggmärgen. Om man är uppvuxen i köerna i Stockholm kör man av i första kurvan på Mantorp. Om man är duktig att köra bil har man större chans att hålla sig på vägen när det går fort. Därför tror jag att händelserna som vi sett den här säsongen kommer att minska i antal.

Det är här åsikterna går isär.

Yelverton Tegner pekar ut ett försök på distriktsnivå i Kanada där tacklingar var förbjudna upp till 15 års ålder. Ändå klarade sig lagen utmärkt när de mötte konkurrenter som hade tacklat från tidig ålder. Spelarna ådrog sig dessutom klart färre skador än motståndarna.

–Det finns ingen anledning att propagera för att man måste lära sig att ta emot smällar tidigt. Visst kan man träna på att spela fysisk hockey men att tacklas är en helt annan sak. Problemet är de stora storleksskillnaderna i ungdomshockeyn. Ta en kille som är 1,50 lång och väger 40 kilo som möter en bjässe på 1,90 och 80 kilo. Det är inte kul.

Tommy Boustedt poängterar att närkampsutbildningen omfattar mer än tacklingar.

–Det handlar inte om att köra över motståndare och inte bara om den som delar ut tacklingen. Det handlar om den andra sidan, att ta emot och undvika smällar. Det ingår också en del om fair play och respekt. Det är som när man skjuter: man siktar inte mot halsen på målvakten. Man har alltid möjligheten att avbryta en tackling. Man kan hålla igen.

Inte ens Yelverton Tegner vill ha ishockey utan tacklingar.

–Den fysiska biten är lite av nerven i hockey. Nu tycker jag att det har gått över gränsen men jag är ingen förespråkare för att ta bort tacklingar helt. Om spelarna bara följer reglerna så tror jag att vi kan få ned frekvensen för allvarliga skador kraftigt och ändå behålla en intressant och intensiv ishockey.

Tommy Boustedt menar att det fysiska spelet är en väg till framgång.

–Vi vill utbilda i närkampsspel, givetvis för att undvika skador men också för att det är en viktig del av spelet. Om vi vill ha ett framgångsrikt landslag måste vi klara av det spelet. Om hela hockeyvärlden bestämmer sig för att man inte får tackla är det en annan sak. Men vill publiken det? Det tror jag inte. Några få förövare ska inte få diktera villkoren för en hel sport. Det finns människor som gör fel i alla yrkesgrupper. Ska vi lägga ned skolan för att några lärare är dåliga? Det är bättre att rätta till felen. Vi får inte ge upp, säger han.

Klockan halv två är Yelverton Tegner framme på Kungliga Tekniska högskolans filial i Huddinge. Hissen tar honom ned i parkeringshuset och i ett angränsande källarutrymme demonstrerar biomekanikforskaren Peter Halldin en testutrustning för hjälmar och berättar samtidigt om projektet som sjösattes när neurokirurgen Hans von Holst tröttnade på strömmen av skallskadade patienter till Karolinska sjukhuset.

MIPS-teknologin (”multidirectional impact protection system”) – en tunn plasthätta om 30 gram som tillåter att hjälmen roterar på huvudet – är inspirerad av huvudets anatomi där hjärnan kan glida omkring i hjärnvätskan och reducerar effekten av snett våld.

Hjärnan är betydligt känsligare för rotation än för raka tillslag.

–En boxare kan ta emot jabbar och raka slag i flera ronder men när motståndaren får in en uppercut som får huvudet att rotera är det slut, säger Peter Halldin.

MIPS finns redan i rid-, skid- och cykelhjälmar. Forskarteamet har påvisat en signifikant reduktion av rotationsenergin som fortplantas till hjärnan, i vissa fall med upp till 50 procent. Yelverton Tegner är intresserad. Alla skydd och hjälpmedel är välkomna, allt som kan reducera huvudskadorna värt att testa. MIPS-teknologin är ett litet steg i rätt riktning, bort från rådet han inte vill ge.

I ett tiotal fall har Tegner tvingats rekommendera idrottsutövare att avsluta karriären. Det stora problemet är att det då är för sent när utövaren redan har kroniska symptom eller nedsatta hjärnfunktioner.

Luleåläkaren är en anhängare av bättre hjälmar och mjukt plexiglas men viker inte en millimeter från huvudspåret.

–Med en dåres envishet hävdar jag att det är en attitydfråga. Spelarna hinner med att styra in puckar framför mål. De ska banne mig hinna med att undvika att tackla mot huvudet.

Yelverton Tegner ser gärna tuffare straff.

–Jag tror att en kombination av avstängningar och kraftfulla ekonomiska straff får spelarna att tänka till en gång till. I Luleå föreslog en spelare att man för varje matchs avstängning också borde förlora 1/55-del av lönen (grundserien omfattar 55 omgångar). Det skulle kunna bli svettigt, säger han.

Det har gått tre veckor. Magnus Kahnberg har fortfarande huvudvärk från och till. Extra mycket trycker det när han böjer sig ned, när han knyter skorna. Han har sovit 15 timmar per dygn och blivit snurrig när han varit i affären och handlat.

Ändå har han klarat sig bra. Undersökningen med magnetkamera – en rutinåtgärd – gav lugnande besked och nu orkar han både gå till lekplatsen med sin 15 månader gamla son och se på tv.

–De såg inget speciellt så nu är det bara att vänta ut huvudvärken. Det känns som om det är nära men jag tänker inte chansa, säger Frölundaforwarden som på grund av smällen missade säsongens första landslagsturnering i Finland för två veckor sedan.

Kahnberg har messväxlat med och förlåtit förövaren Sebastian Karlsson.

–Han försökte ringa men då var jag på röntgen. Han skrev att han var grymt ledsen, ångerfull och bad om ursäkt många gånger om. Han mår fortfarande skitdåligt och man får hoppas att han har lärt sig en läxa. Jag svarade att det är lugnt. Det var en onödig och ful tackling men jag känner Sebastian och vet att han absolut inte skulle göra något sådant för att skada.

Magnus Kahnberg har ingen förklaring till raden av tacklingar och avstängningar under hösten och välkomnar debatten.

–Det är uppenbart att det är ett problem. Med tanke på hur lite av säsongen vi spelat och hur mycket som har hänt… Mycket ligger hos spelarna. Vi måste visa respekt och lära oss att undvika att träffa huvudet. Tyvärr kommer det alltid att hända någon gång per säsong men i fall som mitt går det faktiskt att undvika.

Alternativet är skrämmande.

–Jag har haft tur. Det kan sluta riktigt illa och det vore för jävligt om någon hamnar i rullstol, säger Magnus Kahnberg.

Daniel Mannberg ,som fick en armbåge i huvudet i onsdags, ligger i ett mörkt rum med huvudvärk men kommer förmodligen också att klara sig utan men – den här gången.

Linköpings Andreas Jämtin som delade ut proppen inväntar dom från disciplinnämnden.