Globaliseringen på Champions League-nivå är total. Kvalitetsskillnaden är också enorm. Vilken allsvensk tränare skulle inte vilja byta till sig Liverpools spans­ke tjur Fernando Torres mot en av sina befintliga utlänningar?

I England går debatten hög. Av de startelvor som tog Liverpool, Manchester United, Arsenal och Chelsea till kvartsfinalen i CL gick det inte att plocka ihop en gemensam elva av engelsmän. Fabregas och Cristiano Ronaldo spelar EM till sommaren, det gör inte Lampard och Gerrard.

Inte så konstigt då att en annan för hiskeligt mycket pengar inköpt utlänning, förbundskaptenen Fabio Capello, står inför en svår framtida uppgift med landslaget med de tre lejonen på bröstet.

Den frikostiga tolkningen av icke EU-spelare ökar flödet av importer även till Sverige.

Om jag förstått gällande regler har ett allsvenskt lag idag rätt att ställa 9 brassar på benen i startelvan. Det räcker nämligen att 7 av spelarna i den 16 man ­stora matchtruppen ska vara ­”homegrown”, alltså fot­bolls­uppfost­rade på svensk mark. Men sen är det fritt fram.

Plattfotade bromsklossen Henrik Rydström i Kalmar FF bör alltså känna flåset i nacken på sambainfluerade Fredriksskans.

Om jag lägger till Djurgårdens sena värvning av Nebojsa Marinkovic, just innan transferfönstret slog igen, är 102 av allsvenskans totalt 370 kontrakterade spelare utlänningar.

Det motsvarar cirka 28 procent. Förra säsongen stod utlänningar för 26 procent av antalet spelare som gjorde minst ett inhopp i allsvenskan.

Den stora skillnaden i importtrenden går att avläsa i lagdelarna. Det är lättare att stå i vägen och bryta än att kreera och göra mål.

De senare egenskaperna hämtas därför med fördel utanför landets gränser. Av de 69 spelarna i den totala forwardsstocken på språng i straffområdet är 28 stycken, eller 40 procent, utlänningar. Och i premiären var hela 16 av 30 startande anfallare utlänningar, alltså över 50 procent.

Denna kreativa efterfrågan avtar bland klubbarna ju längre bakåt i banan man tar sig.

Således representerar de utländska mittfältarna 32 procent, försvarsspelarna 19 procent och målvakterna 16 procent.

Bland tränarna är 25 procent hämtade utifrån (Djurgården, Örebro, Gif Sundsvall, Ljungs­kile). Här är dock inflytandet starkt nordiskt, vilket knappast kommer att kurera det akuta sjukdomstillstånd som inträffar så fort ett svenskt klubblag ska ut i Europa – långsam bollbehandling. Sparka och spring regerar.

Jag hade gärna sett en klubb med visioner ta sig an lärdomar från en ung tysk eller holländsk tränare. Men spåren förskräcker. Minns vad som ­hände med Frans Thijssen när han försökte ställa krav på Malmö FF:s bortskämda unga spelare.

I Norden är vår ”handels­balans” dålig eftersom hela 66 bollsparkande svenskar tjänar pengar i grannländerna medan bara 28 nordiska spelare återfinns i allsvenskan.

Motsvarande siffror för hel­heten av svenska proffsexporter utomlands kontra importer till allsvenskan är 112–102, alltså ganska i balans.

Med statistik kan man ju påstå mycket, det visste ju redan Mark Twain. Men en ironisk knorr i sammanhanget är att summan av våra svenska forwardsproffs (27) utomlands i stort sett tangerar antalet utlänningar i allsvenskan med näsa för mål (28).

Så hade Johan Elmander, Markus Rosenberg och Kennedy Bakir­cioglu varit kvar i allsvenskan samtidigt som utlänningar varit på undantag hade det ändå inte funnits plats för alla målsugna talanger.

Med allt öppnare gränser går den ”globala galenskapen” inom fotbollen inte att stoppa. Tålamod med egna produkter ger ingen snabb framgång. Vilken klubb skulle våga ta ett par mellan­säsonger med risk att åka ur och ändå bli av med en jättetalang när han omsider vill ut och pröva sina vingar på kontinenten?

Därför är en måljublande brasse lika värdefull och dyrkad om han höjer armarna i röd, gulsvart eller blårandig tröja.

I slutänden handlar det om att köpa rätt spelare.