På torsdag inleder Djurgården kvartsfinalserien borta mot Brynäs. Här är djurgårdsfakta som ger slutspelets alla köpelag en knäpp på näsan:

20 av de 25 spelarna i Dif-truppen är från Stockholm. Ytterligare två är från närområdet Uppsala.

15 av de 25 har kommit via Dif:s juniorlag.

10 av de 25 från Djurgårdens eget hockeygymnasium.

–Det finns duktiga hockey- spelare i Stockholm som har sin trygghet och sociala bas här. Det krävs en speciell mentalitet för att bo i Stockholm, och då är det ju dumt att hämta spelare utifrån, konstaterar Dif:s utvecklings-ansvarige KG Stoppel.

Nöjd och glad att Dif också har en tränare som vågar satsa ungt:

–Hardy Nilsson gjorde samma sak när han tränade Dif förra gången (2000–01), då fick spelare som Jimmie Ölvestad, Mikael Tellqvist och Niklas Kronwall chansen. Hardy vågar låta unga spelare misslyckas och generellt är tränarna i elitserien dåliga på det, anser KG Stoppel.

Dif-satsningen på spelare ur de egna leden är årets succé i elitserien. Det är en satsning som varit lyckad på flera sätt: dels tillförs laget spelare med Stockholmsanknytning, dels frigör satsningen från de egna leden ekonomiska medel som kan läggas på den spetskompetens som J-satsningen ännu inte kan ge.

–Jag vill inte reducera det här till en ekonomisk fråga. Det är inte så enkelt som att tio juniorer i A-laget tjänar lika mycket som en Marcus Nilson. Det viktiga är att vi vet vad vi får när vi tar spelare inifrån: de är fostrade i vår tradition och med våra värderingar. Men visst finns det också en ekonomi i att göra som vi gör, samtidigt som det också kostar väldigt mycket pengar att driva den verksamhet vi har på J-sidan, menar KG Stoppel.

Det var 2002 som Dif och dåvarande sportchefen Mats Waltin, i ett läge då klubben var hårt ekonomiskt ansatt och sportsligt inte längre på topp, drog igång den seriösa scouting- och juniorverksamhet som idag ger så stora avtryck i A-laget. Två år senare tillhörde J-laget Sveriges bästa och sedan dess har Dif haft en ledande ställning i Stockholm.

En ställning som förstärkts sedan de närmaste lokala konkurrenterna, AIK, Hammarby och Huddinge, tappat mark i Hockeysverige.

–Vi kan vara mera kyliga nu och vänta på rätt spelare. Förut var det en ibland desperat kapplöpning om vem som hann först, säger KG Stoppel.

Stoppel ser själv 100–120 matcher om året, men framförallt har Dif byggt upp ett nät av rapportörer ute i klubbarna i det stockholmska närområdet.

–Vi har kanaler in i ett 20-tal klubbar. Vi lyssnar på vad de säger innan vi skaffar oss en egen uppfattning om spelaren.

Andreas Engqvist, idag en av Dif:s tongivande spelare, kom till klubben som 18-åring.

–Vi tappade en spelare (Oscar Möller, nu i Los Angeles Kings) precis före säsongsstarten, och jag ringde sportchefen Björn Ericsson i Järfälla för att fråga om han visste någon som kunde ersätta Möller. Han rekommenderade en spelare i Spånga, Andreas Engqvist, som han tyckte påminde lite om Mats Sundin. Vi tittade på ”Ante” och tog kontakt: då hade Andreas redan fått ett anbud från AIK och tackat nej. Men han sa ja till oss.

En av anledningarna: Engqvist är djurgårdare in i själen. Men det finns fler orsaker:

–Det handlar om ett bra kontaktnät och om bra relationer till klubbarna, menar KG Stoppel som försäkrar att ingen av Stockholmsklubbarna har negativa synpunkter på Dif-rekryteringen.

–Vi har alla en plats i näringskedjan. De levererar spelare till oss och vi levererar vidare till elitserien och NHL. Det är bra för allas verksamhet. Vi försöker vara väldigt tydliga: vi tar inte en spelare för att fylla på i laget, utan för att vi ser att han har potential att bli något. Det är ju bättre att de killarna stannar i Stockholm än att de försvinner ut i landet.

Vad händer med de J-spelare som inte går vidare till elitserien? Hur tar Dif ansvar för dem?

–Vi rekommenderar ut dem till olika klubbar, och även här har vi ett bra kontaktnät runt om. De spelare som varit hos oss har fått lära sig noggrannhet, att träna bra och att känna sig själva som spelare.