Vilken avslutning det blir! Vilken härlig dramatik vi har att se fram emot på söndagseftermiddagen! Här har vi under säsongen klagat på de usla planerna, det taffliga spelet, de stökiga fansen och det vikande publikintresset, men nu står vi ännu ett år inför en sista omgång där allt ska avgöras, både i toppen och botten

Spänningen är det åtminstone inget fel på i svensk fotboll.

Malmö och Helsingborg är årets suveräner. Oavsett vilket lag som tar hem Lennart Johanssons pokal är det en värdig vinnare av allsvenskan 2010.

Aldrig tidigare har två lag varit så överlägsna. Det enda som skiljer efter 29 omgångar är målskillnaden, där Malmö har tio mål tillgodo.

I deras inbördes möten vann Helsingborg i våras på Olympia med 2-1, medan Malmö var starkast på Swedbank Stadion, 2-0.

Jag är mycket imponerad över både MFF och HIF, hur de så totalt dominerat årets allsvenska, och på vilket sätt de tagit tätpositionen.

Malmö har med sin satsning på unga talanger, den offensiva fotbollen, den frejdiga farten och det aggressiva försvarsspelet som gjort ”Di blåe” till något av Sveriges svar på Barcelona.

Tålamodet och långsiktigheten, att ge Roland Nilsson det fortsatta förtroendet efter två svaga år, betalar sig nu. ”Rolle” fick också en annan auktoritet, en mer renodlad roll som förstetränare, när han i januari tog in spanjoren Josep Clotet som assisterande tränare och bröt samarbetet med tidigare parhästen Hans Gren.

Det är många spelare som lyft under året. Framför allt hittade Wilton Figueiredo rätt när han flyttades ner till mittfältet och fick årets stjärnskott Ivo Pekalski, nyss fyllda 20 år, bredvid sig som defensiv balansspelare.

Att Pekalski är avstängd och missar matchen mot Mjällby är ett större avbräck än vad Roland Nilsson vill medge. Pekalski har vuxit ut till en nyckelspelare och blir svår att ersätta. Tur för Malmö är att Tobias Grahn och Patrik Rosengren också är avstängda i Mjällby, men det frågetecken som funnits under veckan för lårskadade Mostahpa El Kabir verkar vara uträtat.

Den flygande holländaren har på två matcher mot Malmö i år (allsvenskan och cupen) gjort sex mål! Han trivs ypperligt mot MFF:s relativt långsamma och högt spelande backlinje.

Malmö har en mycket svår match framför sig, betydligt tuffare än många verkar tro. Jag har sett både en hel del nervdaller över hela linjen och öppna ytor i försvarslinjen i de senaste matcherna mot Häcken och Brommapojkarna, även om det till slut blivit två raka 4-0-segrar.

För Malmö gäller det att ha tålamod, inte stressa om målen uteblir i första halvlek, utan nöta ner Mjällby bit för bit om guldet ska ”himm”.

Helsingborg kan spela utan press mot Kalmar, då ingen förväntar sig att de ska snuva MFF på guldet.

HIF:s vinnande formel har varit konsekvens och tydlighet i sättet att spela. Det är traditionellt 4-4-2 som gäller: inga konstigheter, aggressivt, löpstarkt och ”en-för-alla-alla-för-en”. Conny Karlsson kom till en stad och klubb där Henrik Larsson tackat för sig – och fick se en oväntad Henke-effekt ta form.

Utan Larsson i laget tog alla ansvar på ett annat sätt. Med Marcus Lantz som motor och bollvinnare på mitten (för mig är han den nyttigaste spelaren i allsvenskan), andra hemvändare som Erik Edman och Mattias Lindström stabilisera laget och målskytten Alexander Gerndt krydda anfallet efter uppehållet, har Helsingborg svarat för årets mest oväntade prestation – oavsett om det blir guld eller silver.