Bara sex veckor före avresan till Paralympics i Peking ville Anders Olssons läkare att han skulle ställa in resan. Olsson högerarm var, ansåg läkaren, för trasig för simning på toppnivå och borde opereras. Omedelbart.

Anders Olsson höll med.

Han hade fruktansvärt ont.

Och var fruktansvärt envis.

– Jag hade tränat för de här spelen i fyra år, och lagt upp hela min tillvaro med sikte på Peking. Jag ville inte hoppa av så sent, berättar Anders. Jag sade till läkaren att ”det finns inte en chans att jag stannar hemma”.

Han åkte. Vann två guld och ett brons. Och blev kandidat till SvD:s bragdmedalj.

Men nu, två månader efter paralympicsgulden är Anders Olsson sängliggande hemma i Karlskoga. För två veckor sedan opererade han högerarmen, och nu väntar ytterligare fyra veckor i total stillhet.

– Sedan hoppas jag få börja träna. Jag längtar efter att få svettas lite, säger Anders Olsson.

Det var faktiskt nära att Olsson inte fått svettas alls i Peking. Under en tävling i Tyskland i maj kände han hur det slet till i högerarmen, och under tiden fram till OS bara förvärrades smärtan.

– Det gjorde fruktansvärt ont. Att ta sig från pallen ner i vattnet var en pärs, det kändes som om något brustit i armen.

Det hade det också. Ganska mycket, dessutom.

– Bicepsmuskeln var helt av, den hängde och dinglade. Slemsäcken var borta och två senor skadade, berättar Anders Olsson.

Han simmade loppen hårt tejpad. Smärtan var värst under 100-metersloppet, och mer uthärdlig under favoritdistansen 400 meter, där han inte behövde gå på så hårt. Ändå vann han överlägset. Irländaren Darragh McDonald var 21 sekunder efter Olsson.

Medaljskörden i Peking ökade på den olssonska prissamlingen från Paralympics – han inledde i Aten 2004 – till tre guld och tre brons.

Nu väntar ytterligare fyra veckors totalt lugn och maximal träningsvånda, innan Anders får börja träna så smått. Först om åtta månader är han tillbaka i full träning, och som den enorma tävlingsmänniska han är har han redan siktet inställt på det verkliga kraftprovet: Vansbrosimningen i juli.

– Det har alltid varit en stor utmaning för mig, att som handikappidrottare få tävla mot icke handikappade, ett bevis för att vi kan mäta oss med andra.

Vansbrosimningen har också en symbolisk betydelse för Anders som gjorde sitt första lopp 2002. Från 1997 var Anders Olsson förlamad från midjan och neråt efter en misslyckad operation. Med bara 50 procents lungkapacitet försökte han bekämpa smärtorna och demonerna med bland annat morfin. Till slut försökte han ta sitt liv.

2002 blev han utmanad av en vän som ville se honom göra något positivt av sin situation.

Idrotten tog över. Vansbrosimningen blev vändpunkten. Anders Olsson har simmat sju Vansbrolopp sedan 2002, då han kom i mål som 98:e man och en funktionär som inte visste om att Olsson var handikappad, skämtade om att ”är du så trött att du inte ens kommer upp ur vattnet”.

I fjol blev han nia.

Med den skadade armen.

– Jag hoppas inte på någon särskild placering nästa år, för mig är det viktigast bara att jag ser att jag kan komma tillbaka. Men jag tänker också att ”kan jag ta två guld i Paralympics utan armmuskel, vad kan jag då göra med en hel muskel?”.

Tja, till exempel tävla i klassiska triatlonloppet Iron Man på Hawaii. Ett annat av Anders mål.

– 2010 ska jag göra det.