Tävlandet i sommar-OS 2012 är slut. För svensk del går de här spelen till historien som de små missarnas och de många skadornas OS.
Missarna först:
• Sara Algotsson hade så gott som säkrat ett guld i fälttävlan när det allra sista hindret föll ned. Där försvann ett guld med någon centimeters marginal.
• Lisa Nordén var en blinkning, nio tusendelar, från seger i triathlon.
• Fälttävlanslaget ett nedslag på sista hindret från brons.
• Sofia Paldanius var 27 hundradelar från brons i K1.
• Michel Tornéus en centimeter från brons i längd.
• Lassi Karonen var 76 hundradelar från brons i rodd.
• Johan Eurén var fyra sekunder från en OS-final i brottning.
• Sofia Mattsson förlorade en kvartsfinal efter en konstig protest.
Sedan fanns det skyttar som var nära finaler, brottare som stångade sig blodiga mot konstiga domslut, kanotister som inte orkade, ett handbollslag som gjorde bort sig fullständigt och ett fotbollslag som åkte ut alldeles för tidigt.
Lägg till det att de tre största svenska medaljhoppen försvann och att de misslyckades på nästan samma sätt:
• Simdrottningen Therese Alshammar fick ett diskbråck och en nervskada som sänkte henne fullständigt. Att hon överhuvudtaget kunde ta sig till final är otroligt, men där gick en given medalj bort.
• Simprinsessan Sarah Sjöström kom hit för att jaga tre medaljer men halsflussen som hon drabbades av efter midsommar var värre än vi fattade och där försvann en till.
• Hästkungen Rolf-Göran Bengtsson kom in till OS som världsetta men fick se sin häst skadad. Ett skavsår, stort som en 50-öring, krossade alla hans drömmar:
– Vi har känt varandra i sju år och det har aldrig hänt, sade han bittert efteråt.
När man läser den där listan är det nästan underligt att det blev några medaljer alls, men när de stora hoppen darrade klev de oväntade stjärnorna fram.
Före OS skrev jag att Sverige skulle ta sju medaljer varav ett guld och att allt över det skulle vara en svensk succé.
Det är ingen succé, inte än, eftersom de där små marginalerna ligger och skaver i hjärtat. Men det blev faktiskt ett oväntat bra svenskt OS med åtta medaljer på sexton dagar.
För det var också de stora kämparnas OS.
• Lisa Nordéns bragdinsats i triathlon där bara ett konstigt målfoto stoppade henne från guldet. Det loppet var oförglömligt.
• Fredrik Lööfs iskalla, modiga, taktiska, underbara segling som gav ett guld.
• Håkan Dahlbys galna prickskytte i finalen. Alla andra darrade, han sköt nästan fullt.
Men de största kämparna hittade vi i handbollshallen och det var Kim Andersson, Magnus Jernemyr och alla de andra som såg till att de här spelen slutade med en fest.
Deras osannolika resa mot finalen vände faktiskt på allt när de klappade till Danmark i en kvartsfinal samma dag som Rolf-Göran Bengtsson försvann i en veterinärkontroll och Markus Oscarsson och Henrik Nilssons modiga satsning på guld drunknade i ett hav av mjölksyra.
Handbollsherrarna förvandlade den svarta onsdagen till ett stort party. Det är så skönt att de får sätta punkt för Sverige idag.
Även om det inte blev guld så gjorde de missarnas spel till kämparnas OS.
