Det är väldigt svårt att tro när man ser henne, både på och vid sidan av handbollsplanen. Ändå säger Johanna Ahlm att hennes bästa gren är att sova. Var som helst, hur som helst. Sambon Patrik brukar få släpa henne från tv-soffan till sängen, där han tycker det är bättre att hon slaggar.

– Jag är alltid trött! Har väldigt lätt för att slappna av, jag skulle kunna somna här och nu, säger Johanna i‑den bekväma fåtöljen i en hotellfoajé.

Är det en bra egenskap?

– Både och. Inte när jag sitter på lektioner, ibland händer det att jag nickar till. Jag kan inte hjälpa det trots att jag gör mitt bästa för att hålla mig pigg.

Den som inte regelbundet följer damernas elitserie i handboll kanske ändå såg den dramatiska SM-finalen på tv i Globen i våras, Sävehof–Skövde. Johanna var huvudpersonen. Åkte på en snyting, kom tillbaka och vände matchen som västgötskorna ledde klart då, gjorde totalt 14 mål. Det blev göteborgsk triumf i förlängningen.

– Jag fick målvaktens knä i huvudet i en kollision. Tänkte inte så mycket förrän jag såg att jag blödde. Läkaren sydde snabbt tre stygn och sedan var det bara att köra, säger Johanna Ahlm och visar upp ärr över både vänstra och högra ögonbrynet.

Det andra ärret fick hon av lillasystern Pernilla som lyckades träffa henne i huvudet med golfklubban.

Johanna Ahlm är en av frontfigurerna i det Sävehof som tog den historiska första svenska damsegern i Champions League mot Nürnberg förra söndagen och ska försöka följa upp det mot ryska Zvezda Zvenigorod hemma i Partillebohallen idag. Sitt internationella genombrott fick hon tidigare i höstas då hon visade klassen i‑World Cup i Danmark.

Hon togs ut i blågult för första gången redan 2005. I EM-truppen i‑våras blev hon inskriven till sista matchen, men fick aldrig spela.

–Jag kände att jag borde ha fått chansen tidigare kanske. Ulf Schefvert (förbundskapten) har filosofin att skynda långsamt. Att man inte ska tröttna och skada sig. Med lite distans har det varit bra, att gå en lite svårare väg. Allt annat i karriären har gått rätt lätt. Nu har jag fått kämpa i ett par år och det är nog bra.

I World Cup fick hon bevis för hur stor damhandbollen är i Danmark, även om där finns tecken på växande problem. I Sverige för den en tynande tillvaro, blommar upp vid mästerskap. Johanna tycker att Svenska handbollförbundet måste ge damerna en rättvis chans. Damernas förbundskapten är av ekonomiska skäl också dansk klubbtränare och kan därför inte följa elitserien hela tiden.

–Jag har full respekt för Schefvert, han är en bra människa och tränare. Men när förbundet inte ens satsar resurser på att Per Johansson (Schefverts högra hand) kan följa serien åt honom regelbundet är det jättetråkigt. Då blir det lätt att enbart de som gör mycket mål blir de som uppmärksammas. Många elitserietränare tycker så och jag håller med, säger Johanna Ahlm.

Hon tillägger att om förbundet vill att damhandbollen ska bli lika bra som herrhandbollen, så får man lägga lika mycket resurser på tjejerna. Landslaget kom sexa på hemma-EM, U-tjejerna kom fyra på sitt mästerskap.

– Det är dags att vi får lite resurser också, vi kan inte fortsätta hur länge som helst utan att få något tillbaka.

Tuff och orädd, rättfram. Precis som på planen. Det har uppmärksammats, förstås, och på frågan om hon fått några anbud från utländska klubbar nickar Johanna. Jo, från Danmark och Norge.

–Jag sade att de skulle komma tillbaka om något år. Danmark är häftigast. Det är den bästa ligan, alla kollar på damhandboll, det är på tv flera gånger i veckan.

Johanna erkänner att beslutet att flytta till en proffstillvaro skulle underlättas om sambon Patrik Fahlgren – spelmotor hos Sävehofs herrar och en av elitseriens bästa – också följde med. Helst till samma klubb om det vore möjligt.

–I alla fall så att vi kan bo ihop. Min familj är väldigt viktig för mig. Det är skönt att ha trygghet någonstans.

Fram till den dagen när hon/de åker över Öresundsbron – eller tar färjan till Fredrikshamn – är det Sävehof som gäller. Laget verkar vara på väg mot tredje raka SM-guldet, åtminstone lär inget lag kunna hota Partilles stolthet i elitserien. Kanske var det tur för spänningen i‑serien att Skövdes och landslagets storskytt Linnea Torstenson valde att flytta hem från Danmark ganska omgående. Sävehof är så pass starkt att man kan vila ledande spelare som Johanna och Teresa Utkovic ibland och ändå vinna komfortabelt.

–Jättekul för serien att Linnea kom tillbaka. På papperet kanske inga kan hota oss, men vi har vunnit SM-finaler utan att vara det lag som sett bäst ut på förhand. Så vi måste spela på topp, gör vi det kan inget lag slå oss, säger Johanna Ahlm.

Handboll är en tuff sport – ge och ta med glatt, nåja, humör är något man måste acceptera. Annars kan man lika gärna gå och fiska. Johanna säger att hon nog är bra på att ta.

– Men jag är lite för dålig på att ge stryk.

Johanna har drabbats av en del skador i karriären. Hon fick ägna sommaren åt att bygga upp vänstra knät efter en operation. En sena sträcktes på yttersidan eftersom knät var överrörligt. Hon är fortfarande inte hundraprocentigt okej efter överbelastning. Johanna har också dragit av ett ledband i högra tummen och opererats för det.

Trots all närkontakt är det sällan slagsmål i handbollen.

–Fast det är lite kul när det är småslagsmål, det blir en annan stämning då.

Johanna Ahlm vill framför allt förbättra sitt försvarsspel.

I landslaget är det mycket byte anfall-försvar. En av hennes styrkor är, tycker hon, att komma med fart i uppspelen. Om hon inte deltar i‑försvarsspelet missar hon det hon är bäst på och tycker är roligast.

– Annars är jag nog hyfsat bra på de flesta grejer. Men har ingen riktig topp. Jag vet inte om det är styrka eller svaghet.

Någon har beskrivit Johanna Ahlm så här:

”Hon är framtidens niometersspelare internationellt. En spelbegåvning som dessutom har ett bra skott och inte tvekar att utmana!”

Beskrivningen av spelsättet tycker Johanna stämmer.

– Men om jag är framtiden vet inte jag. Jag hoppas det.

Inför stora matcher är Johanna Ahlm riktigt nervös. Hon gillar trots allt den känslan, då vet hon att hon kommer att prestera något värdefullt. Kvällen före, ibland tidigare än så, brukar den komma. Då kan hon knappt äta, har ingen matlust.

– Jättejobbigt. Jag får sitta och trycka i mig maten. Det är nästan så att jag får spy, säger Johanna.

Däremot brukar hon släppa matchen nästan direkt efteråt. Hon vill se den på video rätt snabbt och sedan gå vidare.

Om det gått uselt, ligger du och tänker på det då när du lagt dig?

– Nej, jag har väl förhoppningsvis inte gjort någon sådan match att jag behövt det, ha ha.

Hon säger att hon älskar handboll, lever med handboll och inte skulle vilja byta mot något annat heller. När hon är ledig kollar hon på handboll.

Att vara elitidrottare är inte alltid positivt. Det spelar mindre roll: hade hon fått välja igen så hade hon gjort samma val.

När vi säger tack och hej då slår det mig. Johanna har inte gäspat en enda gång.

Hon är en väldigt vaken tjej.