Henrik Rydström minns tävlingsdebuten väldigt väl. Det var i kvalet till allsvenskan den 5 november 1994. Smålänningarna hade förlorat hemmamatchen mot Hammarby med 1–4. Inför returen på Söderstadion gick tränaren Patrick Walker fram till den 18-årige mittfältaren, som vägde 63 kilo och bar ett pannband för att hålla undan det blonda hårsvallet.

På sin ”svengelska” sa Walker:

– Tror du att du klarar att spela inför 10000 som skriker ’Hata Rydström! Hata Rydström!’?

– Ja, jag tror det.

– Du ska inte tro! Du ska veta!

Matchen slutade 2–2 och Hammarby knep den allsvenska platsen. Men unge Rydström gjorde en bra match och trots kvalmisslyckandet deppade inte borta- laget.

– I Kalmar hade vi ett publiksnitt på 1500 och merparten av oss hade ingen erfarenhet av att spela inför en klack som sjöng. Vi var euforiska i bussen hem, vi sjöng till och med Hammarbysånger.

Hur var det att spela i Kalmar FF på 90-talet?

– Det var förhistorisk tid i jämförelse med idag. Vi låg i Söderettan och hade inte en chans när vi mötte allsvenska lag. Alla förutsättningar var annorlunda men också mentaliteten. Väldigt få spelare höll på längre än till 30-årsåldern – de orkade inte med träning varje kväll när de hade heltidsjobb och familj.

Förutom lagkaptenen Rydström finns även trotjänarna Petter Wastå, Tobias Carlsson och Joachim Lantz kvar i klubben.

– Vi är produkter av en tid då man tjänade 500 kronor i månaden och var tvungen att skaffa sig civila karriärer i Kalmar. Det gör det lättare att vara lojal. Det är så mycket som binder oss till regionen.

Rydström jobbar deltid som gymnasielärare i litteratur medan Lantz är miljökonsult, Wastå divisionschef och Carlsson egenföretagare.

Är det viktigt med trotjänare?

– Ja, för man skapar en anda, en kultur, en atmosfär. Det är därför att vi har haft så pass enkelt att blanda så många typer av människor och nationaliteter, och fått så bra resultat. De informella ledarna sätter en nivå i gruppen, och spelarna utifrån har accepterat det. Det blir en enhetskänsla och en bra mix trots våra olikheter.

34-årige Rydström var 16 när han flyttade hemifrån, från Blekinge till Kalmar.

– De två första åren var tuffa, inte alls roliga,men sedan fann jag min plats och har valt att prioritera den framför att tjäna mer pengar någon annanstans. Jag insåg tidigt att jag trivs bra i en trygg miljö, när jag vet vad som förväntas av mig och vad som gäller.

För tio år hade Rydström dock flyttankar. Hans utveckling hade stagnerat lite. Kanske skulle ett miljöbyte få fart på utvecklingen? Men så tvingade en krånglande rygg honom till ett halvårslångt uppehåll och efter det kom suget tillbaka. Sedan dess har han inte känt något behov att lämna klubben.

– Jag har fått spela hela tiden och blivit uppskattad för det spel jag har. Det har inte funnits någon anledning att söka sig vidare. Jag har fått ett inflytande i Kalmar FF mer än bara på fotbollsplanen. Man lyssnar till vad jag tycker och det har jag också värderat högt.

Hur finner du drivkraften att år efter år konkurrera på elitnivå?

– Man måste gilla livsstilen. Vi har en rörlig vardag, mycket tid att förfoga över. Jag gillar dessutom att träna och att vara i form. Det gör inget om det är jävliga omständigheter. Jag kallar mig själv för lutheran, en del av mig vill vara ordentlig. Om det då finns ett plågsamt moment i det man gör så har man rättfärdigat lite njutning efter. Jag trivs om det gör lite ont.

Rydström förlängde nyligen sitt kontrakt, som skulle ha gått ut vid årsskiftet, med två år. Därmed tillhör han Kalmar FF till och med 2012.

– Jag har sett min lagkamrat ”Tobbe” Carlsson, som varit skadeförföljd, gå runt och frusta, och det har fått mig att inse att man måste passa på att njuta. Man uppskattar fotbollen mer och mer ju närmare stupet man kommer.

Vad händer om du inte längre får speltid?

– Jag hoppas att den dagen inte kommer, att jag är stengjuten tills kroppen säger ifrån och de bär mig av planen. Men om det inte blir så hoppas jag att jag är så storsint som spelare och människa att jag helt enkelt stannar kvar och slåss.