När tre glada svenskar köpte Grades Singing för 20 år sen häpnade jag. Priset var en miljon dollar. Jag vill minnas att dollarn då stod i ungefär 6,50.

Trion betalade alltså sex och en halv miljon kronor för ett femårigt sto, som dessutom inte såg mycket ut för världen. Nog var det fler än jag som tyckte att det var en riktigt dålig investering även om de tre herrarna, Rune Andersson, Christer Brandberg och Hans-Gunnar Heed, hade råd.

Nu blev det ingen dålig affär, som många förutspådde. Grades Singing drog inte bara in till havren och alla resor världen över. Innan Grades Singing nådde slutet av sin karriär, som åttaåring, hade hon sprungit in cirka tolv miljoner kronor till sina svenska ägare, och 17 miljoner totalt.

I måndags fick Grades Singing sluta sina dagar, 25 år gammal. Djur lever ju, i regel, betydligt kortare tid än vi människor. Och när sjukdomar eller skador blir för tunga är det ägarens ansvar att ta ett beslut så att onödigt lidande förhindras.

För Christer Brandberg, som hade Grades Singing hemma på sin gård i Stjärnhov de senaste åren, var det ändå ett svårt beslut. Grades Singing var Christers älsklingshäst, det var hon som blev starten på hans stora travintresse, och det var med henne som Christer och hans kompanjoner reste världen runt och tog emot silverpokaler. För den svenska ägartrion var inte pengar drivkraften när de köpte Grades Singing. De ville ha en världsstjärna, kosta vad det kosta ville.

När svenskarna köpte Grades Singing blev det Olle Goop som fick henne i träning. Hos honom blev hon snart en favorit, en kär vän om man får säga så. Goop blev snabbt oerhört imponerad av den explosiva speeden som fanns i hennes lilla kropp.

Det var också Grades Singing som förde Sveriges vinstrikaste kusk till nya upplevelser. Två gånger flögs Grades Singing till USA där hon och Olle båda gångerna vann finalen i storloppet Breeders´ Crown.

När jag pratade med Olle härom dagen kändes det som en god vän till honom hade gått bort. Det finns alltså tid för eftertanke även i travsporten där det oftast handlar om slit-och-släng.

Nyligen gick också en annan av våra forna världsstjärnor bort. Callit fick lämna jordelivet, 26 år gammal. Callit tränades av Karl O Johansson. Tillsammans med hustrun Isabella, som skötte Callit under nästan hela karriären, var Karl O nyligen och hälsade på hästen i Skåne. Då förstod Kalle att slutet var nära.

– Det var skönt att få ta ett ordentligt avsked av Callit, säger han i Travronden.

Ett uttalande som vittnar om att det mitt bland alla spelsiffror och höga röster om ”blufflopp”, finns ett stort mått av kärlek till hästen. Åtminstone bland de aktiva.

Callit vann VM utanför New York 1987. Det är en natt att minnas.

Det här VM-loppet var vikt för norske Rex Rodney. I varje fall enligt de chauvinistiska norrmännen som hade gjort resan till USA. Men trav är trav, som Olle Goop brukar säga. Rex Rodney hade en dålig dag och det blev svenske Callit som lagerkransades i stråkastarljuset på Roosevelt Raceway. Och till slut anslöt även norrmännen till det blågula firandet…

Lennart Persson skriver om trav varje vecka i SvD.