Han valde familjen före fotbollen förra gången. Nu är Lennart Wass tillbaka i Djurgården – efter 19 år.

–Jag var hetsigare förr. Då var allt svart eller vitt. Nu har jag bestämt mig för att vara lugn, säger han.

Efter ett turbulent 2009, där det mesta gick snett, gör Djurgården en nystart på alla plan.

En gamling och en yngling som de senaste åren tränat ungdomslag har tagit över som tränare.

Lennart Wass, 57, och Carlos Banda, 31, delar ansvaret och går in i säsongen med ödmjuk, försiktig inställning.

Djurgården ska ta sig tillbaka till toppen – men inte redan 2010 utan inom loppet av tre år. Nu gäller först och främst att få arbetsro och att samtidigt, steg för steg, byta inriktning.

Föreningen ska bättre ta hand om de egna talangerna, bli ett spelande attraktivt lag och, som Lennart Wass säger när vi träffas efter ett träningspass på Bosön, bli tuffare både mentalt och fysiskt och vara ett besvärligt lag att möta.

–Det är en ambition vi har. Laget är talangfullt men vi måste bli hårdare. Samtidigt ska man komma ihåg att modern fotboll är arenaidrott, underhållning. Vi vill bjuda publiken på attraktiv fotboll.

Lennart Wass och Carlos Banda var ett överraskande tränarval för många. Men Djurgårdens nygamla satsning, med Tommy Jacobson som ordförande och Ingvar ”Putte” Carlsson som sportslig ansvarig i styrelsen, har gjort ett mycket medvetet vägval. Fram- tiden ska vinnas på historiskt sätt.

Lennart Wass var tränare i Djurgården 1990–91, tog laget till seger i Svenska cupen samt två femteplatser i allsvenskan. Fansen minns också gärna storsegern över Hammarby, 9–1 (klubbens största seger genom tiderna).

–Det finns väl någon förklaring till att jag fick frågan. Visst blev jag förvånad eftersom jag varit borta så pass länge. Om jag är en reservlösning så är jag väl det, det är inget jag tänkt på eller undersökt så noga. Man kan få chansen plötsligt och ta den, säger Wass.

Du försvann från Djurgården 1991. Varför?

–Jag hade en tanke på att snäppa upp allt lite till i verksamheten med förändring i spelartruppen men när det inte blev av vek jag ner mig. Det tror jag inte att jag skulle göra på samma sätt idag. Nu skulle jag driva de förändringar jag tror på. Men man ska komma ihåg att vi alla var mer eller mindre halvprofessionella då.

Vad hände sedan?

–Jag lämnade självmant och körde två år som tränare för tips-elitlaget i Hammarby. Sedan bröt jag några år helt med fotbollen när jag skilde mig. Jag hade små barn och det var egentligen inget val för mig. Och jag valde rätt tycker jag.

Klarar du trycket som väntar nu?

–Jag inbillar mig att jag klarar det. Det finns ju en möjlighet att man blir angripen om det går dåligt, men jag tror att jag har en styrka att klara det. Den stora skillnaden mot början av 1990- talet är att allt går i ett. Tempot är mycket högre, på och utanför planen.

Hur har du förberett dig för det?

–Jag har saknat jobbet på den här nivån och ser uppdraget som en enorm utmaning. De flesta tror det är en nackdel att jag varit borta ett tag, men jag har sett många lag träna, har hela tiden haft olika småuppdrag och varit med på banan. Jag känner att jag är med. Den enorma medieexplosionen har också medfört att man kunnat följa utvecklingen via tv och jag har suttit hemma och ritat övningar fast jag inte haft något lag. Och jag tänker samma fotboll som 1990–91, att det ska löna sig att äga bollen.

Hur är du som tränare?

–Nu är jag ganska lugn, det har jag bestämt mig för att vara. Tidigare var det mer svart eller vitt. När man är ung vet man vad som är rätt och fel, det vet jag inte idag.

Andrée Jeglertz och Zoran Lukic drog inte jämnt i fjol, det finns ingen risk med delat ledarskap?

–Nej, jag och Carlos pratar varje dag. Vi är under utbildning i storfamiljen men har grundidén gemensam och kommer inte att vara oeniga om vi tycker olika ibland. Vi har tagit varandra i hand på att ha enighet när vi väl bestämt oss inför match och träning så det inte blir dubbla budskap. Jag tror på delaktighet med spelarna också.

Ni får spela första matchen utan publik efter skandalen mot Assyriska i fjol. Hur mycket tänker du på problemen utanför planen?

–Jag funderar inte på eventuella oroligheter. Fokus är att göra mitt bästa hela tiden, det är mitt motto, oavsett om jag lagar mat eller tränar fotboll.

Hur gör ni spel- och taktikmässigt om det går dåligt. Överger ni 4 – 3 – 3 -modellen då?

–Vi är inte beredda att överge innehållet i spelidén. Däremot kan vi naturligtvis göra någon liten korrigering, exempelvis säga till en ytterforward att vara mer central. Målet är att anfalla och försvara med alla spelare. Det finns inget mellanting. Gör vi inte det får vi problem.