Det går inte att resa hur som helst till delstaten Manipur i östra Indien, den lilla del av det stora landet som ligger öster om själva Indien, inklämd mellan Kina, Bangladesh, Nepal, Bhutan och Burma. En resa dit kräver extra tillstånd. Dels för att Manipur gränsar till Burma. Och dels därför att staten sedan lång tid tillbaka slitits sönder av strider mellan olika upprorsfraktioner och banditgäng. Det finns ett 40-tal etniska minoriteter i delstaten, och med politiska fraktioner och rena gangstergrupper, handlar tillvaron i Manipur ibland enbart om att överleva.

Det gäller också för Mary Kom, delstatens stora lilla boxare. Terrorn och osäkerheten är lika levande för henne som för alla andra i Manipur. För sex år sedan dödades Mary Koms svärfar av ett beväpnat gäng. Ett mord, tror Mary Koms make Onler, i ren avundsjuka mot Onlers familj för att sonen gift sig med Mary Kom - och för att en kvinna vågat utmana i en traditionellt så manlig sport som boxning och dessutom nått framgång.

Få vågar gå ut när mörkret lagt sig över Manipurs huvudstad Imphal. Mary lämnar aldrig sitt hus utan två eller tre ”kusiner”, alla boxare eller kampsportare. Onler är alltid beväpnad, och familjen har alltid sällskap av en officer från säkerhetstjänsten.

Mary Kom lever och verkar framgångsrikt på en plats som borde generera rubriker. Men så är det inte. De flesta indier, sägs det, kan inte ens peka ut Manipur på kartan. Och de flesta indier vem inte heller vem Mary Kom är. Trots att hon borde vara en av landets mest välkända idrottspersonligheter, drunknar det lilla som skrivs och rapporteras om Mary Kom i floden av rapporter om landets cricketspelare.

De sex VM-medaljerna, ett silver i VM 2001 och sedan guld 2002, 2005, 2006, 2008 och 2010, har beskrivits ytterst sparsamt på de indiska sportsidorna. Liksom insatsen 2012, då hon tog via kvartsfinalen i VM kvalificerade sig för OS i London i 51 kg, en av tre damklasser, och en bra bit över de 46-48 kilo Mary Kom vanligtvis brukar väga i boxningsringen.

Mary Kom behöver ett OS-guld. Det skulle göra henne berömd i hela landet, även utanför Manipur. Indien har bara en enda individuell guldmedalj i OS hittills: luftgevärsskytten Abhinav Bindras seger i Peking 2008 gjorde honom till en rikskändis över en natt.

Och dessutom rik.

Mary Kom har, trots framgångarna, aldrig varit ens i närheten av något som kan kallas rikedom. Åtminstone inte i reda pengar: hennes och maken Onlers anspråkslösa hus i Imphal är en gåva från staten men ett av få i staden som har elektricitet dygnet runt. De flesta andra hushållen får nöja sig med fyra-fem timmar.

Chungneijang Mangte, som Mary Kom egentligen heter, föddes i Manipur 1983. Dotter till fattiga jordbruksarbetare som hjälpte till på fälten redan som liten.

17 år gammal tog hon upp boxningen. Marys pappa, Tonpa Kom, var först emot att dottern sysslade med en sport ansedd som väldigt okvinnlig. Men när framgångarna kom hjälpte han till: han sålde familjens ko för att Mary skulle ha råd att träna.

Men inte till lyxliv.

– När jag började boxas, var det mycket hårt; jag fick kämpa varje dag. Jag hade ingen ordentlig utrustning eller skor och i fem år boxade jag utan att ens kunna äta riktigt. Inga näringstillskott, inga ägg. Aldrig frukost, bara ris och grönsaker till lunch och middag. Jag åt kött en gång i månaden, berättar Mary Kom i en intervju.

Nu tjänar hon en relativt blygsam lön på en hederstitel inom den indiska armén. På den driver hon den boxningsakademi för fattiga flickor som maken Onler leder, och försörjer sin familj med de fyra-åriga tvillingsönerna Rechungvar och Khupneivar, sin syster, föräldrarna och en kusin.

På söndag kliver hon in i ringen för första gången i London.

– Om jag vinner OS-guld så blir det annorlunda. Då får jag pengar från staten och från sponsorer. Det kommer att förändra våra liv.

Mary Kom kämpar fortfarande. Precis så som hon har kämpat i hela sitt liv.

– När jag började boxas, så sade alla att ”boxning inte är något för flickor”. När jag gifte mig, sade alla att jag aldrig skulle kunna vinna något efter bröllopet. Och när jag fick barn, sade alla att jag aldrig skulle kunna komma tillbaka efter det. Jag vill bevisa att jag kan, och jag vill skriva indisk idrottshistoria, säger Mary Kom.

Det självständiga Indiens förste premiärminister, Jawaharlal Nehru, kallade en gång Manipur för ”Indiens juvel”. Namnet anspelar både på delstatens natur, men också på statens namn på meitei-språket.

Mary Kom behöver inga juveler. Bara ett guld i OS.

Janne Bengtsson