Den turbulenta tiden verkar inte ha påverkat publikens kärlek till Tiger.

Fyra månader av avslöjanden. Fyra månaders längtan till ett normalt liv – allra helst på en golfbana. Så var det äntligen dags att spela – i den mest prestigeladdade av turneringar i USA.

– Gör oss stolt igen! skriker någon.

Elin och barnen finns inte med, men fansen följer varje steg och varje slag och de visar att de älskar honom. En av dem är Madeleine Cooper, 19:

– Det här är min första Masters och där står han plötsligt, säger hon och nickar mot Woods innanför repen.

– Jag tycker inte att Tigers personliga liv ska behöva påverka hans golf.

Pappa Jay arbetar i Abu Dabi men har tagit semester för att komma hem och se Masters och Tiger Woods:

– Jag är mest intresserad av att se hur publiken tar emot honom. Men det verkar gå bra, säger han och berättar att släkten haft biljetter till Masters sedan farfar Jims dagar med början 1952.

– Ingen kommer att håna Tiger här. Då blir man av med biljetterna. För evigt, berättar Jay.

Men ovanför våra huvuden syns en flygplansbanderoll där Tiger hånas. Senare syns en annan.

Det är lugnt på marken, inga incidenter. Det är vackert väder, riktigt behagligt. Och Tiger Woods spelar bra golf.

Han följs av 300 vakter och poliser finns på Augusta National. Många är civilklädda och bär öronsnäckor. De syns överallt.

Men Larry Olsen från Savannah ser bara Tiger och tänder en cigarr. En av tre cigarrer han har med sig.

– Jag får gåshud, säger han och blåser ut rök mot en trädkrona. Underbart att publiken välkomnar honom. Men så är det här på Augusta National. Jag har haft biljetter till Masters sedan 1970.

Vid roten av en tall sitter en yngre kille som absolut inte ser ut att ha följt 40 Masters. Han är ung och ser ut som han arbetar på en bilverkstad. Han heter Alex Gregory och bryr sig inte det minsta om att tusentals Tigerfans går förbi:

– Jag är ingen stor golfälskare, men jag gillar när det händer saker. Tiger är kung. Såg du flygbanderollerna? Fan, va coola, säger Alex.

På en fairway intill passerar spelaren Steve Stricker, från USA. Han går ensam utan sin caddie och kastar ett öga bort mot den green där Tiger Woods läser en putt. Inte en enda åskådare bryr sig om Steve Stricker – trots att killen faktiskt är rankad tvåa i världen.

En grön golfbil är parkerad i en svag nedförsbacke. Där sitter medlemmen Terry McGuirk, en äldre och reslig man med silverfrisyr. Han bär den klassiska gröna kavajen.

– Vilken vacker syn, va? säger han och tittar ut över publikhavet.

Vad tycker du egentligen om Tiger Woods och hans enorma följe?

– Jag vill helst inte uttala mig. Men titta, säger han och sveper med handen ut över myllret längre ner i backen.

Myllret jublar när Tiger Woods spelar bra, men när han misslyckas lämnas han ensam med tystnad som enda sällskap. Precis som det var förr, som det ska vara i golf.

Ett hundratal fotografer och journalister finns med i den enorma svans som följer världsettan. En av dem var Reiko Takekawa, New York-korrespondent för japanska nyhetsbyrån Kyodo News:

– Tiger har verkligen valt rätt turnering, med en städad publik. Här får han vara i fred.

Vi ser upp mot den blå himlen. Flygplanspiloten har gett upp, den hånfulla banderollen syns inte längre.