Men året då tiden var mogen för en svart president i USA valde även bragdnämnden en banbrytande kandidat genom att göra Jonas Jacobsson historisk.

Bragddebatten går att likna vid demokraternas valprocess i USA. En svart man (Barack Obama) ställt mot en kvinna (Hillary Clinton). Racet skulle komma att ge en historisk segrare oavsett utgång.

I SvD:s representationsmatsal stod, förutsätter jag, diskussionen också mellan två kandidater (Jonas Jacobsson/Anders Olsson) som aldrig nått högsta post (SvD:s guldmedalj).

När kampen mellan de guldprydda paralympierna väl var avgjord blev själva utnämningen en formalitet. Guldsumparna från Peking-OS hade lika lite att sätta emot som republikanernas John McCain. Konkurrensen var för svag.

Den som hade kunnat göra bragdbeslutet extra infernaliskt är Håkan Dahlby. Hur hade man vägt ett OS-guld i skytte (dubbel trapp) mot tre i Paralympics?

Jag såg själv Dahlby inte palla för trycket i hettan på skyttestadion utanför Peking och hörde honom efteråt säga att intresset kring hans person mest grundats på att friidrottarna inte varit i form:

–Annars tror jag att ni hade skitit i mig, sade Dahlby frankt till pressuppbådet.

All idrott handlar förvisso om konkurrens. Jonas Jacobsson sköt ännu bättre i Aten-OS 2004 då han vann samtliga sina discipliner. Ändå vägde hans fyra guld i vågskålen lätt mot Stefan Holms enda.

Jag tror att man får gå tillbaka nästan 30 år i tiden för att hitta ett svagare idrottsår (1979) - i alla fall i det förföriska skenet av en guldmedalj - då Malmö FF belönades för sin finalplats i Europacupen.

Man förlorade sig till bragdguldet, vilket skulle vara fallet även om någon OS-silvermedaljör premierats.

Flera som jag stött på under bragdspurten har kommit med samma kommentar, till synes hämtad från magen eller från ett kliande avtryckarfinger:

–Vinner inte Jonas Jacobsson i år kan man lika gärna ta bort de funktionshindrade ur bragddebatten!

Medan tillfrågade aktiva, senast Anja Pärson i förrgår, i mindre utsträckning varit så kategoriska och istället snarare förordat en icke funktionshindrad idrottare.

Det är inte svårt att hamna i skottgluggen för den som uttrycker funderingar kring handikappidrott. En liten glidning på siktet och vederbörande blir lätt en måltavla för politisk korrekthet.

Lars Lagerbäck har duckat för många kontroversiella spörsmål genom åren, men förbundskaptenen var vid ett tillfälle uppriktig på en undran om sitt intresse för damfotboll. Han hann inte gardera sig:

–Hmm, en samvetsfråga, konstaterade Lagerbäck följt av konstpaus.

Bragdnämndens 14 medlemmar avkrävs inga löften om heder och samvete. Vad jag hoppas är att så många som möjligt av dem verkligen följde den vänsterhänte östgötens dramatiska upphämtning i helmatch, frigevär tryfferat i själva bragdformuleringen.

Jag ska villigt erkänna att jag inte såg tävlingen. Jag tänker inte skylla på tidsskillnaden. Jag var inte tillräckligt intresserad.

Det har inget med funktionshinder att göra. Skytte har aldrig varit min grej. Ragnar Skanåkers oväntade guld i fripistol 1972 i München-OS tände ingen gnista.

Paralympics väcker istället andra instinkter hos mig. Hur är det möjligt? Vad starkt! Tänk vilka kämpar!

Personifierat främst av mexikanske simmaren Christopher Tronco, en bål i badmössa, samt polske pingisspelaren Piotr Grudziek med sin extrema benlängdsskillnad.

Sådana ögonblick i stridens hetta då graden av funktionshinder trotsar utövandets krävande natur går rakt in i hjärtat.

Bedriftens dimension reser sig då över den regnbåge av ovationer som bildade fond i ”Fågelboet” när Usain Bolt dundrade fram som världens snabbaste man på 100 meter.

Ett sådant öde bär även Jonas Jacobsson, förlamad sedan födseln, med sig även om hans ansträngningar i skarpt läge mer är av mental än fysisk art.

Jag hörde Jonas, kommen ur en skyttefamilj i Norrköping, i går säga att han aldrig känt någon bitterhet över sitt handikapp. Hur är det möjligt? Är det hemligheten bakom ett koncentrationsfenomen? Att aldrig tillåtas tycka synd om sig själv?

Inte bara mentalt, utan även meritmässigt är Jonas Jacobsson en värdig bragdmedaljör. Han har också gläntat på dörren för att kunna tävla i liggande skytte i London-OS 2012.

Den gränsöverskridande satsningen skulle få ännu fler att få upp ögonen för handikappidrotten och dess möjligheter.