Djokovic sjönk ned mot marken, Nadal lutade sig mot det bågnande nätet, medan den ena välkostymerade mannen efter den andra angrep mikrofonen med tomma fraser och tack i alla riktningar. Till slut bar godhjärtade personer fram ett par stolar till de slutkörda huvudpersonerna.

Tennis är ju en mycket tröttande sport, vilket ibland kan skymmas av de reguljära pauserna vid sidbytena. Tedrickarsport, lär en och annan längdåkare ha fnyst. I själva verket varvas i tennis hårda fysiska krav med starka mentala påfrestningar. Utmattning är ett problem, ett återkommande tvivel på de egna möjligheterna ett annat.

Finalen i Melbourne var möjligen den mest fysiskt krävande Grand Slam-finalen hittills. Knappast, den bästa, eftersom extralång matchtid knappast höjer kvaliteten. Två defensiva, bollsäkra, snabba och hårtslående spelare skapade en match som liknade en holmgång i tungviktsboxning. Ingen fysisk kontakt, men hela tiden tunga slag, för att suga musten ur motståndaren...

Avsikten kan rimligen inte ha varit att spelets tjusiga variationsmöjligheter helt skulle försvinna.

Det var en väldigt modern tennismatch, förmodligen helt i tennisens styresmäns smak: Sega och långa baslinjedueller som mer handlar om utmattning än utmanövrering, i den stil som exempelvis Mats Wilander var så skicklig på. Nästan försvunnet är det vackra volleyspelet, finalisterna i Melbourne gick på nät nästan bara när slumpen skapat ett tillfälle. Och efter matchbollen.

Var verkligen detta meningen när bollar och banor gjordes långsammare? Klagomålen på det ibland ensidiga volleyspelet var berättigade, men avsikten kan rimligen inte ha varit att spelets tjusiga variationsmöjligheter helt skulle försvinna.

Trösten är förstås att tidernas främste tennisspelare, Roger Federer, kämpar vidare, men tvivlen ökar om att hans elegans håller Grand Slam-distansen ut i dagens ganska råbarkade tennismiljö.

Damtennisen är inne i ett ganska anonymt skede, de stora namnens tid är tillfälligt förbi. Intensivt omdiskuterad är ljudnivån i matcherna och det är svårt att förstå att detta ytterst störande moment inte kan regleras. Överdriven respekt för yttrandefriheten? Tills vidare kan man i vissa dammatcher döpa om matchbollen till ”Sista skriket”.