För det första kan en plats på pallen - med tanke på hur svensken uppträdde efter den oväntade förlusten mot italienaren Andrea Minguzzi - inte betyda mycket.

33-åringens barnsliga gest vid prisceremonin var en ovärdig demonstration, indirekt riktad mot torsdagens två fjärdeplacerade blågula OS-deltagare Jalmar Sjöberg och skeetskytten Nathalie Larsson.

Jag tänkte på det motto som den Armenienfödde representanten i 84 kg-klassen låter världens journalister läsa om i mediematerialet:

”Jag vet också att det inte finns några garantier. Lär från dina tidigare misstag och svagheter så att de inte upprepas”. Läxan från Aten var uppenbarligen inte gjord.

För det andra kan det väl inte finnas någon annan sport som ändrat reglerna så flitigt som denna ursprungsversion av grekisk-romersk idrott? Tidens tand har gnagt ett elakt bett.

Det måste vara något grundläggande fel när inte ens tränade ögon kan uttolka tvärsäkra insikter om hur poängen ska fördelas.

I bronsmatchen fällde Aras fysiska styrka avgörandet mot fransmannen Noumonvi. Det kunde ett barn se.

Men jag som inte spanar efter blomkålsöron så ofta slås först och främst av den defensiva hållningen. Underhållningsvärdet är uselt.

Det vore som en boxare kunde plocka poäng på något annat än rena träffar. SOK:s lagman Björn Rosengren, närvarande i lokalen, kanske kan komma med ett förslag till kusinen i trikå?

Vi som växt upp med greppsugna Janne Karlsson, Frank Andersson, Benni Ljungbeck och den i IFK Malmö även fotbollsspelande hårdingen Lars-Erik Skiöld, suckar tungt.

Den knäskadade turken Nazmi Avluca visar med sin kastvilja vad sporten borde gå ut på.

För det tredje måste något göras om den lilla trovärdighet som brottningen har kvar ska kunna växa. De blågula tjejerna får gärna visa vägen.

Intrycket av den samling domare i övre medelåldern som småsnackande marscherade in för medaljmatcherna förstärkte godtyckligheten. De såg ut som ett gäng styrkta gubbar på väg ut från toaletten på ett stadshotell.

Än mer påtagligt oseriöst i regelverket är momentet när mattdomaren går bort och drar upp en boll ur en påse. Han kunde gott salutera valet av färg med utropet ”BINGO!”.

Det klart att särintressen alltid kommer att existera i bedömningssporter. Men de neutrala betraktare jag lyssnade med efteråt gav inte uttryck för att någon hårresande oförrätt hade ägt rum framför ögonen på den svenske förbundskaptenen Leo Mylläri.

Bara för att Dean Martin sjunger ”Volare!” i högtalarna behöver man inte bli konspiratoriskt lagd.

Medryckande var även herrarnas mångkampsfinal. Gymnastiken har ett internationellt följe inte helt olikt en annan bedömningssport; konståkningens som senast gästade VM i Göteborg.

Då segraren Yang Wei efter triumfen på ”hinderbanans” sex övningar, drog i sina örsnibbar likt målgesten framför en fanatisk fotbollspublik, fylldes hallen av NHL-mått (20 000) av en värme som fortplantade sig runt de branta läktarna.

När det unisona ”TJAJNA! TJAJNA” (China) drar igång med en sådan där mullrande smäll, som på invigningen, kan det kännas som om en dinosaurie just satt ner foten bakom ryggen på mig.

Jätten rör på sig ganska bra. Tyvärr skadade sig min favorit Yibing Chen och avstod sista grenen. Hans program i ringarna, när muskler och senor i axelpartiet tvinnas och frestas som en segelbåts knopar vid en brygga i storm, gav dagens högsta poängskörd: 16 650.

Chens svaga insats på bygelhästen, ”The Pommel Horse”, förstörde dagen.

Men 23-åringen tog motgången som en man.