De följer manuset, det här handbollslaget – nästan. Det krävdes en bragd, det blev en rysare. Förstås. Men den här gången slutade inte som alla andra mästerskap har gjort i tio års tid.

Den här gången var Sverige bäst när det gällde som mest och för första gången sedan 2002 har herrarna säkrat en medalj.

Sverige har tagit åtta medaljer i London-OS nu och den sköna som ramlade in efter glädjeruset i handbollshallen är ren bonus.

Det är helt osannolikt.

Samma gäng som brände en VM-biljett i somras har tagit sig till OS-final, och den som hade tippat att Sverige skulle spela om ett handbollsguld före OS hade skickats på läkarkontroll. Men Sveriges mest utskällda landslag klev ut ur skräpkammaren och bjöd på mirakelmatchen mot Danmark och sedan jättematchen mot Ungern.

Spelarna med Kim Andersson i spetsen stod och balanserade vid en avgrund när de gick ut på planen ikväll. Det kunde blivit en förlust mot drömlottningen Ungern.

Det blev 27-26 och sedan klev de ut ur skuggan och in i solskenet tillsammans.

De tog sitt livs chans och bjöd på en stor svensk klassisk match. Det var en ännu en viljeseger, ännu en lagtriumf och ännu en gång fick vi se en världsspelare som inte fick en chans att glänsa.

Mot Danmark plockades Mikkel Hansen bort, igår var det Laszlo Nagy som lämnade planen med nedböjt huvud. Han gjorde inte ett mål efter ett lysande försvarsspel.

Och det var ett genidrag att peta Johan Sjöstrand och att sätta in Mattias Andersson i mål.

När vi gick in på arenan för att titta på Sverige mot Ungern var jag 40 år gammal. Det är jag nog inte längre, för man blir tio år äldre av det här laget.

Minst.

Finalen var ju så nära när Sverige hade fyra bollars ledning. Ändå satt vi där en kvart senare med bultande hjärtan och ångest efter att Nandor Fazekas spikat igen. Sedan gjorde Mattias Andersson sitt livs viktigaste räddning och Kim Ekdahl karriärens viktigaste mål.

Johan Sjöstrand mot Danmark, Mattias Andersson mot Ungern. Det sägs att ett lag som ska vinna måste ha två bra målvakter och det har Sverige.

Vi får se hur långt det räcker.

Ni som undrar hur en känslostorm ser ut i verkligheten skulle varit i den mixade zonen efter matchen. Där fanns allting när svenskarna kom gående: skrik, skratt, leenden, lugn och kanske lite tårar också. Jonas Källman stod bara och såg tom ut i ögonen, Kim Ekdahl du Rietz vara nära att börja gråta.

Men mest av allt var det ren och vacker glädje.

Störst på planen och gladast av alla efteråt var Kim Andersson, mannen med det fenomenala spelsinnet och de magiska händerna. I kväll vann han äntligen en medalj och på söndag gör han sin sista landskamp.

– Det kan ju inte sluta mycket bättre. Förhoppningsvis kan vi överraska, sa han och log med hela ansiktet.

Kim Andersson har sextio minuter kvar att spela i gul tröja och jag hoppas att han går in och njuter för fullt. Han strålade och frågade om man kan kalla det här för en bragd.

Jo, Kim, det kan man. Det var en bragdmatch.

Och Mattias Andersson sade det allra bästa igår:

– En sak är klar: vi är inte färdiga ännu.

Det är sista natten med gänget för Kim Andersson och kanske också för Magnus Jernemyr och Jonas Källman.

På söndag väntar ett av världens bästa lag på dem. Sverige går in i den där finalen helt utan press för det finns ingen som kan begära något mer av dem. De har allt att vinna, inget att förlora.

Blir fjärde gången gillt på söndag?

Ingen aning.

Men det här laget är vinnare ändå.