För ett år sedan, när blågult körde över ryssarna i Västerås (6-1), begränsade den smala bandyvärlden mitt synfält. Den här gången under taket i Moskva var intrycket det motsatta: vilken härlig kamp med bollen i centrum! De här lirarna borde få chansen att mäta sin förmåga med desto fler utövare världen över.

Det var bandy av bästa märke: snabb, teknisk, taktisk, men ändå så underbart oberäknelig tack vare blixtrande, individuella prestationer.

Ta bara unge ryssen Ryazantsevs styrning ”på tennis” upp i nättaket till 5-5 på övertid när svenskarna börjat snegla på VM-bucklan.

Jag skulle önska att Michail Svesjnikov och Patrik Nilsson hade lika lätt sprida sitt budskap som bollbröderna Andrej Arsjavin och Zlatan Ibrahimovic.

VM-finalen visade att lagen på modernt manér visserligen kan ”ta hem” bollen och vårda ett uppehållande spel, men också att offensiva genombrott betalar sig bäst i längden.

Passande nog var det Sandvikens glidande galant Daniel Mossberg, som äger en intuitiv förmåga att kliva undan försvarare utan att tappa fart, som utnyttjade skidskoskenans glidyta maximalt innan han vispade in det gyllene målet på backhand.

Patrik Nilsson dundrade inte bara in tre mål. Det var hans defensiva engagemang och framspelning som bäddade för avgörandet. Sören Boström, en annan högerfattad kraftkarl som var med och bärgade det historiska VM-guldet i Chabarovsk 1981, hade inte gjort en mer uppoffrande insats.

Liksom Boström från Fagersta är Patrik Nilsson en brukspojke (Söderfors). Även om han i upphetsningen svor en del framför TV-reportern Hasse Svens var 27-åringens äkta guldglädje befriande skön att skåda. Nu ska vi ha fest!

Vi satt på ett fik i Hammarby Sjöstad häromveckan där Hammarbyspelaren slagit ner bopålarna. Något som fastnade under samtalet var hans enkelhet. När vi sa adjö efter en promenad i omgivningarna sträckte Patrik fram näven och tillade:

- Tack för drickan´.

Stora spelare avgör stora matcher. Elitseriens skyttekung Christoffer Edlund drog visserligen upp anfallet till Johan Anderssons 3-1, men var själv aldrig i närheten av mål i skarpt läge.

Patrik Nilsson insats i VM-finalen var desto mer avgörande. 2-0-träffen på hörna måste ha känts i hela den 193 cm långa kroppen. Patrik provsvingade sedan som vanligt med klubban innan han från straffpunkten (tolv meters avstånd) dyngade in 5-4. Då hade Daniel Bärlin gjort sin version av Anja Pärsons ”sälen” i straffområdet, tillräckligt trängd av Tjukavin. Desto längre var avståndet när Patrik öppnade andra halvlek med sitt mäktiga 4-2-skott.

Trots Sergej Lomanovs reducering borde Sverige ha styrt matchen bättre med tio utspelare mot åtta. Det går inte att avvakta för mycket i bandy. Ivan Maximovs 4-4-mål luktade offside, men jämnade ut det finska domarteamets blunder att underkänna Sergej Obuchovs styrning till 2-2 sedan sublime Svesjnikov lekt Maradona från hörnflaggan och dribblat av sex man innan han tvärvände och sköt mot mål.

Jag hoppas för bandyns skull att 36-årige Svesjnikov försöker ta tillbaka det där VM-guldet. Det skulle inspirera Franco Bergman att bli en än mer framgångsrik förbundskapten.

Och oss andra att längta efter nästa VM-final.