För fem spelare i Tre Kronor började förlorade VM-bronsmatcher bli en tråkig ovana.

Dags att bryta den.

Tänkte Kenny Jönsson, Anton Strålman, Rickard Wallin, Magnus Johansson och Tony Mårtensson, den kvintett som var med om bronsmatchförlusterna både mot Ryssland (1–3) i Moskva 2007 och mot Finland (0–4) i Quebec City förra året.

Sagt och gjort.

I Bern fick Tre Kronor äntligen VM-bronset efter seger med 4–2 (0–0, 2–1, 2–1) mot USA.

Tony Mårtensson, en av de fem spelare som nu brutit den jobbiga ”bronsmatchförbannelsen”, gjorde det viktiga 2–1-målet i numerärt överläge fem mot tre, bara en och halv minut efter att Loui Eriksson kvitterat USA:s ledning i enkelt power play.

Mårtensson sköt och pucken studsade in via USA-backen Jack Johnsons klubba.

– Det var skönt att få avsluta med en seger även om det var svårt att ladda om efter förlusten i semifinalen. Och målet… tja, det var ju egentligen en passning till Loui Eriksson. Spelar ingen roll hur pucken gick in, alla mål räknas.

– Det var skönt för mig som missat två raka VM-brons. Det var skönt för laget och det var bra för svensk hockey. Vi behövde det här.

Sade Mårtensson och hyllade VM-nykomlingen Calle Gunnarsson som smällde in 3–2-målet i mitten av tredje.

– Calle har visat mer och mer under turneringen. Han håller verkligen landslagsklass. Det var så kul att han fick avgöra, sade Mårtensson om Gunnarsson som han blir klubbkompis med i Linköping nästa säsong.

Matchens slutsekunder bjöd på glada svenskar.

Förbannade amerikaner.

Och en ännu mer ilsken och vilt skrikande USA-tränare, Ron Wilson.

Anledning: New Jersey-backen Johnny Oduyas 4–2-mål, i tom kasse och en sekund före slutsignalen. Oduya dunkade upp pucken strax under ribban, och det räckte för att Wilson skulle tappa fattningen: enligt NHL-sed ska så´na mål i tom kasse bara fösas in. Det förlorande lagets förlust ska, så att säga, inte strykas under.

Oduya brydde sig inte.

Och som Mårtensson sade: alla mål räknas.