Jovisst, det svenska landslaget tillhör redan världseliten – Staffan Olssons och Ola Lindgrens slutade ju fyra i VM.

Handbollsherrarna har gjort ett starkt mästerskap trots att det blev tre raka förluster på slutet. De hade inte vunnit något på nio år och slutade först på 15:e plats vid EM i fjol.

Men det krävs en större bredd för att orka prestera på topp i tio mästerskapsmatcher. Det märktes mot Frankrike och Spanien, då de sargade startspelarna gick på knäna, att bänken var för tunn.

Kim Ekdahl Du Rietz, Niclas Ekberg, Oscar Carlén och Johan Sjöstrand har visat att de håller på den här nivån, både spelmässigt och mentalt. Och det finns många fler ”ungdomar” som står och knackar på A-landslagsdörren. Flera av dem har redan fått chansen och vi kommer få se mer av dem inom kort, troligtvis redan i EM-kvalet i mars.

Det är bra. De måste ”skolas in” nu om de ska ha rutin nog i kommande mästerskap.

Med facit i hand är frågan om inte Guifs mittnia Robin Andersson, 22, skulle ha varit med i VM-truppen istället för Lukas Karlsson. Och Janne Lennartsson gjorde ingen glad på högerkanten. Marcus Enström, 23, Sebastian Lindell, 22, eller Mattias Zackrisson, 20, hade istället kunnat lära sig mycket genom att vara backup till Ekberg.

Det är ett och ett halvt år kvar till OS i London. Skulle den nya generationen ta guld där överträffar de ”Bengan Boys”.

Jag nöjer mig med en medalj – bara jag slipper en till fjärdeplats.