BUDAPEST. Motlägget som väcker VM-drömmar kom i grevens tid. Den där stora, frustande kroppen. Den där viljan att bollen bara ska in. Zlatan Ibrahimovic blev till slut för mycket för Ungern.

Den feststämning som vibrerat på arenan avbröts abrupt. Kanske tänkte ungrarna på sin gamle skräckmästare Béla Lugosi när de medtagna stapplade ut i den mörka kvällen.

Den här Dracula var blå och gul och log brett.

Ögonen lyste av glädje och stolthet. Han hade just regisserat en rysare som slår det mesta.

De många svenska fansen hängde på räcket för att komma närmare sin hjälte. Han vinkade. Med den där anspråkslösa attityden som ibland står i så skarp kontrast till hans brinnande fokus.

Zlatan kan säga nej. Han vet vad han vill. Som när han nobbade att ta platsen som föregångaren Samuel Etóo hade i Barcelonas omklädningsrum.

Ingen vålnad ska få förfölja honom. Jag gillar det beslutet.

I går var Zlatan var så sugen att sätta igång föreställningen att han glömde bort nationalsångerna. Lagkaptenen sträckte fram handen, men motades tillbaka av domaren. Sedan tog landslagets ledare strupgrepp på Ungern.

Han rörde sig med en värdighet, han vände bort motståndare, han hade en sådan där intim afton med bollen som om det vara bara dom två, småsnackande som polare, på hela arenan.

Zlatans intentioner smittade av sig.

Det var som om någon installerat en skärpa i laget som inte funnits tidigare. Kim Källström var Ove Grahn, Anders Svensson sufflerade, Behrang Safari överlappade, Johan Elmander for fram som ett ånglok och Olof Mellberg stängde igen.

Man spelar inte en bättre än motståndaren tillåter. Ungern var inte med i matchen förrän Rasmus Elm hoppade in den där sena tacklingen någon meter innanför strafflinjen.

Spelare avgör matcher. Inte domare. Det låg ändå en slags poetisk rättvisa i att Elm var siste man på bollen före Zlatans avslutning.

Då, när Szabolcs Huszti pressat stramaren utom räckhåll för Andreas Isaksson, fanns det ingen nog ingen blågul gäst som trodde på talesättet att tur och otur jämnar ut sig.

Jag hade minuterna före kvitteringen vänt mig mot SvD-kollegerna och sagt att bara en straff kan rädda uddlösa Ungern.

Det kändes som om Lars Lagerbäck skulle få igen för gammal ost från tidigare resor i sydöstlig riktning då Sverige grejat tre poäng trots skralt spel.

Men förbundskaptenen blev en vinnare. Jag hade fel i går. Efter Portugals sena kvittering i Parken är grupp 1 vidöppen. Det enda man kan förutsäga är att Fifabiljetterna till Sydafrika inte får sina rättmätiga ägare förrän den 14 oktober efter att Sverige spelat klart mot Albanien.

Zlatan får gärna vänta med det bästa till sist även då.

Arenan är tom. Paul Balsom jagar i en makaber slutvinjett på de stackars avbytarna som också vill jubla, men istället får ruscha sig vara.

Och den 29 september kommer Demis Roussos hit.

En nästan lika stor stjärna som Zlatan.