Tre Kronor fick jaga i hela matchen, och vi som satt på läktaren i Canada Hockey Place förundrades ju längre matchen led av den märkliga coaching av laget som förbundskapten Bengt-Åke Gustafsson bjöd på.

• Efter två perioder hade bröderna Henrik och Daniel Sedin, bland Tre Kronors absolut bästa spelare, minst speltid av alla forwards. När matchen var slut hade de fortfarande, undantaget Mattias Weinhandl, minst speltid.

Bengt-Åke Gustafsson förklarade det med att ”det finns olika typer av byten, långa och korta”, men statistiken visar att Sedinarnas byten var varken längre eller kortare än övriga spelares. Bara färre: 16 vardera är långt under övriga forwards, Weinhandl undantagen.

• När Bengt-Åke Gustafsson, med en dryg minut kvar att spela, beordrade målvakten Henrik Lundqvist av banan kastade han inte in någon av de stora målskyttarna i laget. Nej, in kom defensive centern Samuel Påhlsson, en i det läget toppning som måste ha hört till de underligaste någonsin.

Det svenska fallet mot Slovakien var tungt; en geistlös insats där bara ett fåtal spelare visade klass. I sitt med ganska stor säkerhet sista internationella framträdande visade Peter Forsberg lite av den magik som en gång gjorde honom till världens bäste hockeyspelare.

Men det räckte inte.

Bengt-Åke Gustafsson lämnar förbundskaptensjobbet efter VM. Jag hör till dem som försvarat Bengt-Åke in i det sista. Men som jag känner det nu ska det bli skönt att få in Per Mårts som ny förbundskapten.

Svensk hockey behöver en nystart.

Och gärna ganska snabbt.