Stefan Liv är död.

Det är ett besked man aldrig ville få. Det blir än mer tragiskt eftersom Stefan gifte sig så sent som i somras och för att Anna nu förlorat sin livskamrat och för att Harry och Herman - grabbarna som Stefan var så stolt över och alltid ville berätta om - nu förlorat sin pappa.

Stefan Liv vann OS-guld och VM-guld och tre SM-titlar med HV71. Men han var mer än bara en ishockeyspelare; för många av oss som jobbar med ishockeyn så att säga utanför isen var han en kompis, en god vän.

Stefan Liv hade aldrig långt till skrattet och beskedet från Ryssland satte igång tankarna och minnesflödet: hur Liv kunde få de mest stressade journalister att koppla av och brista ut i några goda skratt.

Så var det naturligtvis också när jag träffade Stefan i Riga i slutet av förra året. Då spelade han i Sibir Novosibirsk och han underhöll både mig och fotografen Gunnar Lundmark med målande beskrivningar av hockeylivet i Ryssland. Och blev så där ödmjukt glad som bara Stefan Liv kunde bli när Rigas målvakt Mikael Tellqvist överräckte en påse kanelbullar till sin kompis tvärs över isen.

Stefan Liv hade ett övermått av humor. Det vet inte minst de som följde hans blogg Liv(e) in Novosibirsk, Sveriges i särklass roligaste idrottsblogg. Stefans skildring från sitt 30-årskalas, eller de ständigt återkommande vänskapliga passningarna till de gamla lagkamraterna i HV71, var humoristiska höjdpunkter. För att nu inte tala om skildringen från hotell Leningrad i Tjerepovjets.

Och att HV:s Oscar Sundh egentligen är grabben på Kalles Kaviar-tuberna - det fick vi också veta genom Stefans blogg.

Flygkraschen i Jaroslavl är den största tragedi som drabbat ishockeyn. Många stora spelare fanns med på planet som kraschade i Jaroslavl: Pavol Dimitra, den skicklige slovaken, tjeckerna Karol Rachunek och Jan Marek som blev världsmästare förra året. Den tuffe vitryssen Ruslan Salei.

Och Stefan Liv.

Ett mycket, mycket tungt besked om att svensk ishockey blivit fattigare.