Jag hade förmånen att i egenskap av brottningsreporter få följa Micke från genombrottsåret 1993. Det finns personer man träffar i yrket som man har extra lätt att fatta sympati för. Micke var en av dem. De här raderna känns mycket tunga att skriva.

Ljungberg var kontrasternas man. På mattan var han envis och tjurig som få, det var det som var hans styrka som brottare. Men vid sidan av var han en känslomänniska, mjuk och försynt. Det var ingen tillfällighet att han tog initiativet till kampanjen Landslaget mot våld och reste runt i skolorna.

VM-guldet i Globen blev början på en fantastisk resa. 1995 sopade han rent på mattorna. EM-guld på våren och en ny världsmästartitel i Prag på hösten. Jag kommer aldrig glömma när vi flockades kring honom efter hans semifinalseger mot svåre polacken Wronski. Det var där han fixade guldet, finalen blev en formalitet. Glädjen lyste ur Ljungbergs ögon.
Men där fanns också andra känslolägen. Succén 1995 gjorde Ljungberg till stor guldfavorit inför OS i Atlanta. Men förberedelserna förmörkades av bråk. Förbundet under ledning av Pelle Svensson ville inte låta Micke brottas i sina egna skor och och mitt under EM på våren 1996 fick förbundskaptenen Leo Mylläri sparken av Svensson. Turbulensen var total men efter ingripande av SOK kunde OS-förberedelserna genomföras.

Det blev brons för Micke i Atlanta men det märktes då jag pratade med Micke att bråket tagit honom hårt. Efter att ha tagit en funderare beslöt han sig dock för att fortsätta med siktet inställt på nästa OS.
Det började med axelproblem som höll honom borta från brottningen. Men Mölndalsgrabben kom igen på mattan. 1999 tog han EM-guld och året efter nådde han sina drömmars mål: OS-guld i Sydney.
Efter karriären har Mikael Ljungberg jobbat i sin klubb Örgryte, som föreläsare och som tränare för juniorlandslaget. Strax före sin bortgång blev han utnämnd till heltidsanställd sportchef för brottningslandslaget.