Det är minus 18 grader utanför radhusfönstret. Björn Ferry har bjudit in till pressträff hemma i‑Storuman inför avresan till VM i‑Sydkorea, eftersom ”hela världen ville komma och göra reportage i‑Storuman ”, som han skrev i ett mejl och därför samlade alla intresserade på en och samma gång.

Han är förkyld och en smula orolig. Hostan i halsen som han drog på sig efter världscupsegern i Antholz i VM-genrepet har förstört viktig uppladdning. Förhoppningen att äntligen ta en individuell VM-medalj har sjunkit i takt med de missade träningspassen.

Björn konstaterar att det inte alls är optimalt och att han känner sig seg i‑kroppen.

Men någon trötthet märks absolut inte i humöret. Han och hustrun Heidi Andersson, sexfaldig världsmästarinna i armbrytning och känd som Armbryterskan från Ensamheten, sprider sådan energi och glädje när de berättar om allehanda projekt, galna upptåg genom åren och framtida planer att man undrar hur hög feber det krävs för att ”få stopp” på dem.

Plötsligt är steget inte långt från pratet om förkylningar till en fejkad astmaattack, á la Ferry:

– Ibland har man simulerat en halv astmaattack när man ligger tillsammans med någon i spåret, känner sig stark och inte vill ta risken att gå upp och dra. Man släpper två meter istället och låter som man håller på att dö… iihhh-iihhh-iihhh …sen bara he-he-he , så kör man förbi när den andre tror att man är körd.

Björn Ferry är känd för sina vassa repliker och sitt sätt att sprida slagkraftiga ”oneliners” i intervjuer. Han säger vad han tycker och har ett färgstarkt språk, vilket han blivit både hyllad och kritiserad för.

– Det har blivit som en grej att jag alltid ska vara rolig. Som att hej, eh, har du nåt roligt att säga…? Jag börjar känna mig som Robert Gustafsson, att jag ska vara rolig i varje situation.

Björn har bland annat uttalat sig om en varvad åkare att ”han åkte som en gammkärring mitt i spåret med två kilo knäck i lurarna”.

Och efter fjärdeplatsen i VM-premiären 2007 misstänkte han tvåan och trean för doping och sa: ”jag har inte gett upp, dom ska pissa också så får vi se”, vilket väckte stort rabalder.

Dagen efter tog han till orda igen: ”Medierna–Björn Ferry, 1–0. Jag bjöd på en smashboll där. Idag säger jag inget”.

– Ibland har det jag sagt blivit för vinklat eller tagits helt ur sitt sammanhang. Men oftast säger man det man tycker och då får man stå för det.

Björn är inte heller rädd att visa var han står i andra sammanhang. Han utrycker sig vågat även konstnärligt. På väggen i vardagsrummet hänger en tavla med motiv efter hans idé: hundbajs i en vit skinnsoffa. På pianot, som Björn ofta spelar på, fast helst med lurar så bara han själv hör, står ”pillesnas-i-vas”, en vas med en 20 centimeter lång glaspenis i, och på en hylla bredvid syns den mindre varianten ”snoppsglaset”.

– Det var ett utryck som jag körde med ett tag, pillesnas i vas, det rimmade så bra. Sedan fick jag en vision att det kunde vara kul att ha en. Jag försökte rita en, men Heidi fick rita istället tills jag var nöjd. Hon känner också en glasblåserska som kunde göra den. Fin, va?!

Politik och ekonomi är andra ämnen som ligger honom varmt om hjärtat. Björn analyserar och funderar, vetgirigt och ifrågasättande, om stort och smått, handlar med aktier och råvaror och har sedan i höstas tjänat bra på sin investering i guld.

– Jag vill försöka förstå hur saker fungerar. Ta tulpanhysterin i Holland på 1600-talet. Där var en tulpan otroligt högt värderad ett tag innan man omvärderade den – det var ju bara en tulpan. Idag är inte pengar knutet till någonting. Det är mer ett förtroende. Tidigare var det kopplat till guld. Därför blir det väldigt farligt att ändra mängden pengar som man gör nu. Vad är det som säger att den här krisen ska gå över på ett år, två år eller på ännu längre sikt.

Björn litar därför till guldets värde.

– Allt guld som någonsin brutits ryms på en Sueztanker. Guld har gått att använda som pengar i‑många tusen år. Det är beständigt. Ett gram guld för 100 år sedan har samma köpkraft som idag, medan en krona för 100 år sedan bara är värd två öre idag.

Björn och Heidi driver egna företag, men också ett tillsammans, PTEH AB, pengar till ekologiskt hus AB. Drömmen är att en dag ha fått ihop tillräckligt med pengar att bygga ett hus i Heidis hemby Ensamheten, drygt en mil från Storuman.

Bröllopet hölls där i byn med 16 invånare, med bröllopsvals på grusvägen midsommarafton 2006. Björns pappa och två bröder kom till festen med nyodlade rejäla svarta mustascher, till Björns förvåning.

– Det var en hyllning till Heidis pappa och bröder som har mustasch konstant. De kapar den bara på nyårsafton. Där är det mustasch, väst och skinnkeps som gäller. Jag kanske skaffar mustasch själv på vårkanten. Det ligger i luften att det blir inne igen.

Hur träffades du och Heidi?

– Det var hemvändardag annandag jul 2000 på hotell Toppen. Jag var ingen storraggare precis men visste ju vem hon var. Hon hade redan tagit VM-guld. Det första jag lyckades klämma ur mig var att det var mycket snö uppe i Ensamheten. Sen tog det stopp. Men jag var nöjd att jag bara hade tilltalat henne, det kändes som en seger. Jag är långsiktig och ett år senare sågs vi igen och ta mig tusan… det gick bättre då.

Hela Storuman känner Björn och Heidi.

– Jo, men här vet man vilka folk är, alla är kändisar. Igår ringde det en tant förresten från Wilhelmina och pratade skidskytte i minst en kvart, men jag vet inte vem det var. Det var kul ändå.

Hur mycket hinner du och Heidi ses?

– Jag har 180 dagar om året tillsammans med laget och Heidi är också iväg mycket. Vi har en tavla i vårt arbetsrum där vi skriver upp allt som är på gång. Jag med blå färg, Heidi med röd. Det finns en gräns på sex veckor. Längre än så kan man inte vara borta från varandra. Är man borta en månad måste man nästan presentera sig när man kommer hem.

Hur är självförtroendet inför VM?

– Jag vet inte hur mycket förkylningen påverkat. Men vetskapen att man har lyckats bär man med sig, att man faktiskt kan vara bäst i världen om allt stämmer. Det ger en kick för självförtroendet. Det är många som har chansen, några som har bättre chans.

– Det gäller att få fram någon form av glädje när man kommer in på skjutvallen, ibland tar man det för allvarligt och sätter onödig press på sig själv. Det är ändå häftigt att komma in och kanske få skjuta om segern. Det är ju den känslan man är ute efter.