Först och främst: Uppdraget har varit lätt att bära. Det är angeläget att tacka för decennier av god samverkan med en kunnig och intresserad läsekrets.

Sedan 1980 då jag skrev min första SvD-krönika inför de USA-bojkottade sommarspelen i Moskva har sportjournalistiken förändrats. Då nöjde sig varje tidning med en krönikör, numera dräller det av krönikor eller krönikeliknande texter.

Utvecklingen är rimlig, eftersom den tryckta tidningen, alltmer sällan presenterar nyheter, i varje fall inte resultat och matchreferat. Utrymmet ökar för åsikter, analyser och prognoser, men de måste hålla hög klass och bottna i substans och kunskap, gärna också med humor och pregnanta formuleringar. Hårda krav, som bör upprätthållas, om dagspressens trängda sportavdelningar ska överleva.

Intryck från 15 OS, 10-talet VM och EM i fotboll, dussinet ishockey-VM, 11-skid-VM, 25 Wimbledon, 28 bragdjurymöten, stora pingismästerskap, finnkamper, bandyfinaler och en massa vardagsidrott är omöjliga att sortera.

Det blir utplockat godis och några beska droppar.

I dessa för svenskar dystra fotbollstider blir VM 1994 i USA det allra främsta minnet. Under Tommy Svenssons kloka ledning och med många stora begåvningar växte det svenska landslaget ut till en gigant. Semifinal mot Brasilien – förverkligad utopi och sedan bronsmedaljer.

På hemmaplan ett nationellt glädjerus, ”ett lyft för en hel nation”, som SvD:s guldmedaljnämnd så snitsigt (ursäkta självberömmet) formulerade det.

Och som vanligt kommer det redan i september nya kvalmatcher, nu inför VM i Brasilien 2014, en blågul supporterdröm. Nu gäller det, Hamrén och Zlatan!

Svensk tennis är i botten. De makalösa minnena borde ge inspiration. Härligast var DC-segern över USA i Scandinavium 1984, då ett ungt svenskt lag besegrade de gnälliga storfavoriterna Connors och McEnroe.

Även pingisen har det svårt: Men vilka fantastiska idrottsmän, JO Waldner och Jörgen Persson! JO:s räddning av svenska OS-äran i Barcelona 1992 var oförglömlig. Pingisens största stund.

Alla dessa skidsegrar, hur sortera mellan Gunde Svan och Thomas Wassberg? Jag väljer Torgny Mogrens flygande femmil i Falun 1993, revansch för en usel VM-vecka, en stor skidmakts sista rytande för ett tag.

Den underbara Aten-kvällen 2004, när Stefan Holm och Christian Olsson inom en timme båda hoppade till sig OS-guld. Nu är friidrotten lika rådlös som medaljlös.

Kvinnornas frammarsch: 1980 hade två kvinnor fått Bragdguldet. Sedan dess har 14 kvinnor belönats och ökningstakten var extra hög på 2000-talet, då Anja Pärson blev den första som fick belöningen två år i rad.

Apropå Bragdguldet, första mötet 1980: Thomas Wassberg given, men han tackade nej. En chock för en ny sekreterare som med åren alltmer förstått reaktionen. Thomas skulle skapa en sevärdhet om han lät deponera medaljen i ett skåp i sitt hemmamuseum i Åsarna med texten:

”Den här medaljen har jag inte tagit emot”.

Svenska OS-ansökningar har regelbundet avslagits av IOK. Därför gav det besk bismak när den olympiske basen Rogge nyligen uppmuntrade till nya svenska försök. Tro honom inte och dessutom är svenskarna och deras politiker för snåla för att arrangera.

Tjatig är kritiken mot SOK när otillräckliga begåvningar får välmotiverade nej till olympisk start. Gnäll mindre, vinn mer!

Prognos: Hösten 2013, kommer ett antal politiker – antagligen från folkpartiet – att upptäcka att vinter-OS i Sotji i det alltmer odemokratiska Ryssland närmar sig. Bojkottkraven kommer inte ha någon effekt trots högljudda paneldebatter i tv-sofforna.

Proboxningsförbundets har tyvärr hävts och närbesläktade sporter som tillåter sparkar och slag mot skallen hyllas i groteska galor. Ännu har dock ingen hävdat att det är nyttigt med upprepade slag mot huvudet.

Slutligen: Idrotten var inte bättre förr, men roligare.

Så vitt jag minns. Punkt.