Nils Ekman gråter ofta. Inte över att hockeykarriären oåterkallerligen är slut, utan över att vardagen inte fungerar som den borde.

–Jag kan börja gråta i affären hemmavid. Vi har alltid handlat där, och så kan jag stå där och vara helt förvirrad, och undra var ketchupen eller hallonsylten står.

Det var den 27 december 2010 som blixten slog ner i Nils Ekmans huvud. Han föll ihop framför frukostbordet och på sjukhuset konstaterades det närmast otänkbara för en då 34-årig elitidrottsman: en stroke.

Ett drygt år senare mår Nisse Ekman bättre. Men inte bra:

–Nej, jag mår väl ganska dåligt. Jag har yrsel, känner mig illamående och är trött. Jag kan klara att fungera två-tre dagar utan att kroppen säger ifrån, men inte mer, säger Nisse Ekman.

–Jag mår bra av att vara utomhus; jag kan springa en lång sträcka i låg fart. Men när jag måste koncentrera mig under längre tid, till exempel på att följa med i ett samtal, så blir jag väldigt trött, och så lägger mitt vänstra öga av.

Det tog lång tid för Nisse att inse och kunna acceptera att hockeykarriären, 18 år på elitnivå i Sverige, NHL och ryska ligan KHL, var över.

–När jag vaknade upp på sjukhuset tänkte jag som det jag alltid brukat säga när folk frågat hur jag mått: ’jag är en maskin’. Jag kände mig helt osårbar. Jag kunde inte röra mig och jag kunde inte prata. Men jag tänkte ändå att ’få ihop det här nu, det är match i morgon’.

Men ingen kunde få ihop det till nästa match. Så Ekman smidde nya planer: tillbaka nästa vecka blev tillbaka till slutspelet. Och sedan tillbaka till nästa säsong.

Först till sommaren insåg Nisse att det inte skulle bli någon nästa säsong. Och ingen mer hockey, någonsin.

Under ett möte på sjukhuset berättade läkarna att stroken hade sin grund i våld mot nacke och huvud, och att en smäll till skulle kunna kosta honom livet.

–Det var inga odds jag ville bolla med, ler Ekman över en kopp cappucino och en kärleksmums med mycket vispgrädde.

Men det tog tid att acceptera sanningen. Många funderingar. Och tårar:

–Första gången jag grät över det som hänt var i mars. Det var första gången på is, och jag klarade inte att åka skridskor. Jag fick hålla mig i sargen och inse att det som varit fullständigt självklart tidigare inte var lika självklart längre.

Det har stannat vid gråt, även om humöret varit djupt, djupt i botten.

– Jag är inte precis självmordsbenägen, men det har ju funnits stunder då livet känts ganska värdelöst. Tidigare hade jag mål, jag körde på och allting bara gick som på räls: jag kunde göra vad som helst för att nå målen. Sedan när jag gjort det så var det inte så kul längre. Nu njuter jag av det jag aldrig skulle kunnat njuta av tidigare. Enkla saker… som att bara komma hem, berättar Nisse Ekman.

Och att vara med familjen. För Nisses farväl till ishockeyn innebar också mer tid med familjen, hustru Johanna och barnen Melvin, 6, och Evelina, 2.

–Bara att bli väckt på morgonen är kul… jobbigt, men ändå skönt. Barnen är ju min stora glädje i livet. Ett liv utan dem är inget liv jag skulle vilja ha.

–Kanske har jag blivit en bättre pappa av det som hänt, jag vet inte. Men jag är klart lugnare och mer ödmjuk, säger Nisse och fyller på med adjektiv.

–Mesigare, blödigare och mer känslig. Jag skulle inte kunna göra någon annan illa, så som man ville på isen ibland… jag har nog blivit en bättre person.

Nils Ekman är en av de 30000 svenskar som drabbas av stroke varje år. 20 procent dör direkt, ytterligare 30 procent får svåra handikapp. Nisse Ekman är en bland många, men ändå inte. Att vara en känd idrottsman hjälper Nisse på vägen tillbaka.

– Det har definitivt varit lättare för mig än för de flesta andra. Jag har ingen stress i ekonomin och jag har fler skyddsnät än medelstroke-patienten: jag har folk runt mig som kan och vill hjälpa. Men jag vet massor av stroke-drabbade som av ekonomiska skäl tvingats tillbaka till vardagen och jobbet istället för att få den vård de behöver. Det där berör mig, säger Nisse Ekman.

Så mycket att han nu jobbar aktivt för Strokefonden. Matchen mellan Djurgården och Frölunda genererade nära 80000 kronor till fonden.

Och Nisse Ekman har nya projekt, där hans öde blir hjälp för andra i samma situation:

–Jag ska åka Vasaloppet och Djurgårdens sponsorer får betta på hur långt jag orkar. 100 spänn per kilometer. Klarar jag hela loppet, får vi in 9000 kronor från var och en.

Nisse vet vad en bra försäkring för ishockeyspelare betyder, och ur fickan halar han stolt fram en nyuthämtad bunt visitkort med texten: ”Nils Ekman, vice ordförande, spelarfacket Sico”.

–Jag har alltid varit med i spelarfacken, i Sverige, USA och Ryssland, men mest för att vara lojal med de andra. Men nu inser jag att det verkligen behövs.

Nisse Ekmans karriär är slut.

Och har precis bara börjat.