Det skiljer tio år mellan Pirlo (33) och Özil (23). Båda uttrycker de en grace i sättet att föra sig på planen och behandla bollen som matchar Spaniens suveräner Xavi och Iniesta.

Pirlo, med ålderns rätt opererande något längre ner i banan, bär med sig en grundteknik som gör hans igångsättande av anfallen till skön konst.

Mot England vände han runt sin egen axel med bollen som klistrad vid fötterna. Det var som att se gamla svartvita bilder när Gunnar Gren, ”Il Professore”, höll undan för angripande motståndare med samma bollkontroll.

Pirlo, som också växte sig stor som strateg i AC Milan, har förlänats smeknamnet L’architetto för sitt sätt att bygga upp anfallen.

Mittfältarens förmåga att konstruera ett anfallsspel med både korta och långa bollar lyste redan mot Sverige i Porto 2004, innan Zlatans klack räddade 1–1.

Åtta år senare, mot ett slutkört England där Steven Gerrard kämpade mot kramp både i vad och höft, visade den lille liraren med de stora fötterna att en spelare som har bollen mycket inte blir lika trött.

Andrea Pirlo (bilden) tycktes hämta näring i varje bollkontakt innan han i straffläggningen, i skarpaste av lägen, utförde kvällens känsligaste manöver.

Den lösa ”chippen” mitt i målet var en repris på vad Antonin Panenka gjorde mot Sepp Maier i EM-finalen 1976 då Tjeckoslovakien skrällde mot Västtyskland i straffsparksläggningen. Andra coola killar som lyckats med liknande straffar när det gällt som mest är Francesco Totti (EM 2000) och Zinedine Zidane (VM 2006). Som ”Foppa” på gräs, en annan kall straffläggare med nummer 21 på ryggen.

Pirlo sa efteråt att han bestämde sig i ögonblicket, då målvakten (Joe Hart) rörde sig tidigt. Roy Hodgson, värdig i nederlagets stund, sammanfattade italienarens storhet från straffpunkten som något en tränare aldrig kan lära ut: Antingen har man det eller inte.

Den som vill söka visuell vägledning kan gå in på Uefa:s hemsida och se videon där passningsprofeten Pirlo visar hur enkelheten utgör grundtryggheten för tekniskt utförande.

De verktygen äger även Mesut Özil. Mittfältarens sätt att föra bollen, företrädesvis med vänsterfoten, är Tysklands huvudsakliga länk på offensiva planhalva. I kvartsfinalen mot Grekland spelade Özil fram både till Philipp Lahms ledningsmål och Miroslav Kloses nick för tredje fullträffen.

Till skillnad från tidigare matcher drev Real Madrid-spelaren inte heller ut mot kanterna lika mycket, där Marco Reus och André Schürrle ytterligare visade bredden i den tyska truppen.

Özil hade ett väldigt gott centralt understöd av klubbkamraten från Santiago Bernabeu, Sami Khedira. Den senare slog 70 av 77 passningar till rätt adress. Hela 18 gånger spelade han fram Mesut Özil, förutom den gången då Khedira gick på avslut själv och dundrade in 2–1 på volley.

Den största intäkten på att Tysklands 15 raka segrar i tävlingsmatcher ska förlängas är den långa, leende bänken där utmanarna trängs med gott humör.

Mesut Özil tillhör de få som slipper hålla god min. Han vet att han ska sköta spelet även mot Italien, som kommer till semifinalen med två dagars mindre vila.

Då kan det vara bra att ha en bollhållare som Andrea Pirlo att luta sig emot.