GRAFIK: Miljardindustrin i siffror – så fördelas pengarna.

Jo Wilfried Tsonga och Sargit Bohr är två av den penningstinna tenniscirkusens viktigaste aktörer. Proffset Tsonga, 26 år, har spelat in drygt 70 miljoner kronor i karriären och är det stora affischnamnet i If Stockholm Open som börjar i morgon.

Funktionären Bohr, 68 år, är en av 634 ideellt arbetande som bidrar turneringen överhuvudtaget existerar.

Även om Tsonga och Sargit Bohr på sätt och vis utgör motpoler har de mycket gemensamt och att den färgstarke fransmannen får runt en miljon kronor för att ställa upp i Kungliga hallen väcker ingen avundsjuka hos Bohr som inte kvitterat ut en enda krona under alla år.

– Det är så kul att de bästa spelarna kommer hit och själv är jag galen i tennis, säger Bohr och visar upp ett foto med sig själv och tidigare världsettan Pete Sampras.

– Under åren i Globen tvättade vi spelarnas kläder och killarna var hur gulliga som helst mot sina ”mammor” som de kallade oss.

Under åren i Globen tvättade vi spelarnas kläder och killarna var hur gulliga som helst mot sina "mammor".

Sargit Bohr, mångårig funktionär i Stockholm Open.

Tennisen är global och Stockholm Open är ATP-tourens äldsta inomhusturnering. Den spelades första gången 1969, året efter att tennisens proffsera inletts. Då ansågs 130 000 kronorna i prispengar så hisnande att beloppet dominerade reklamaffischerna på vilka världsettan Rod Laver och de övriga stjärnornas namn hamnade i skymundan.

Det fanns belackare som menade att prispengar skulle få många turneringar att gå under och på sikt få sporten på fall. Men 43 år senare konstaterar vi att tennisen vuxit till en miljardindustri.

Att de största stjärnorna ändå inte drar in lika mycket prispengar som golfessen, att endast de 100–150 bäst tennisspelarna får verksamheten att gå runt och att Roger Federer trots sin roll som tidernas störste har avsevärt mindre i prispengar än vad många fotbollsspelare har i lön visar att löneutvecklingen i tennis stagnerat. Annat var det på det glada – ekonomiskt galna säger en del – 1980-talet då Wimbledon sjudubblade sin prispott och även mindre turneringar tycktes ha outtömliga källor att ösa ur.

Den ekonomiska haussen kom aldrig Sveriges genom tiderna bäste spelare till del. Elvafaldiga Grand Slam-segraren, Björn Borg, hade när han 26 år gammal drog sig tillbaka, i början på 80-talet, spelat in drygt 25 miljoner kronor. Det gör honom till elva på listan över spelare med mest inspelade prispengar. Ja, på listan över svenska spelare alltså…

Internationellt sett har 143 spelare spelat in mer än den tidigare världsettan och vid denna säsongs slut kommer Borg vara passerad av ytterligare namn som ingen utanför den trängre kretsen hört talas om. Även om turneringarnas prispotter inte ökat dramatiskt under de senaste åren gör de största stjärnorna rejäla klipp.

Runt om i världen poppar det upp stenrika arrangörer som lockar spelarna till några timmars uppvisning för gager som är mer än tio gånger större än de 800000 kronor segraren i Stockholm Open får.

Bästa eller värsta exemplet är när Rafael Nadal och Novak Djokovic dagen före en Masters-turnering i USA, förra säsongen, flög till Colombia för några timmars spextennis och på kvällen återvände med 10,7 respektive 7 miljoner kronor på fickan.

Det är inte konstigt att Nadal och Djokovic skriker högst över att säsongen nu ska kortas – de vill ju få mer tid för en ännu mer lukrativ verksamhet.

En ökning av antalet jippoturneringar skulle på sikt bli ett hot mot ATP-touren som består av 62 turneringar (de fyra Grand Slam-turneringarna lyder under Internationella tennisförbundet) och pågår från januari till november vilket är fullt tillräckligt för även de mest fanatiska fansen.

Ytterligare turneringar skulle – även om det då bara handlar om uppvisning – bädda för överkonsumtion och ta bort den kittlande känslan som finns inför tungviktsmöten mellan till exempel Nadal och Djokovic eller med Federer mot någon i toppkvartetten där också Andy Murray ingår.

Stockholm Open, Swedish Open i Båstad och de övriga 38 ATP-turneringarna, med så kallad 250-status, har störst anledning att frukta konkurrensen från uppvisningarna. 250-turneringarna är de minsta på touren, de är inte garanterade toppspelare utan måste locka dem med startpengar (se prislista i grafiken) men inte ens tillsammans med prispengarna kan beloppen matcha uppvisningsgagerna.

Räknat i antal turneringar är de med 250-status flest vilket innebär att det i denna kategori erbjuds fler arbetstillfällen än i de övre kategorierna och den totala prissumman är högre.

Att med penningstinna uppvisningsturneringar underminera basen i tennispyramiden skulle på kort sikt gynna ett fåtal personer men i ett längre perspektiv slå tillbaka mot alla inblandade. Och i sammanhanget går det inte att undvika frågan hur tennisen ska klara sig utan 31-årige Federer som inte har många säsonger kvar. Och tänk om Nadals knäskada är så svår att han slutar i samma veva eller kanske tidigare.

Möjligen är farhågorna obefogade. Tennisen överlevde när Björn Borg lade av, John McEnroe, Andre Agassi, Pete Sampras är andra exempel på stjärnor som under sina karriärer ansågs närmast omistliga men vars luckor relativt snabbt fylldes med nya namn. Men det gäller att ersättarna inte bara har lyskraft utan också att några av dem höjer sig över mängden så att sponsorer, fans och tv-tittare får en exklusiv skara spelare vars rivalitet tjusar långt utanför tenniskretsen.

En ingrediens som saknas i dagens dam-tennis och det är ingen tillfällighet att WTA blivit av med sin huvudsponsor, Sony Ericsson, och många turneringar är nedläggningshotade. När en turneringsdirektör visade ett foto på Victoria Azarenka inför ett 30-tal sponsorer var det inte en enda som nickade igenkännande åt bilden på världsettan.

Serena Williams och Maria Sjarapova finns tillsammans med kinesiskan Li Na – första asiatiska Grand Slam-segrare – på Forbes toppfemlista över spelare med störst reklamintäkter vilket visar att de är karismatiska fixstjärnor. Men de spelar inte tillräckligt ofta och har inte jämnheten som krävs för att höja sig över mängden under en längre period vilket sammantaget innebär att damtouren inte kan dra nytta av dem som affischnamn på samma sätt som herrtouren gör med Federer & Co.

Då ATP-touren för tre år sedan tappade sin huvudsponsor Mercedez Benz tog Corona möjligheten att förknippas med några av idrottsvärldens mest exponerade utövare och företaget betalar runt 85 miljoner kronor om året till och med 2015.

Jämfört med det och sett till sponsorintäkterna för tourens största turneringar handlar det om småslantar i Stockholm Open som har If som titelsponsor, BMW, Intrum Justitia, Eurocard och Vattenfall som huvudsponsorer och därefter en rad mindre sponsorer som till exempel Hässelby Blommor.

Däremot uppskattade inte Skatteverket att SO använde sig av ideellt arbetande funktionärer samtidigt som turneringen genom villkorade aktieägartillskott pytsade in vinsterna i sitt aktiebolag.

I en av de första och också största ”momsaffärerna” i svensk idrott krävdes SO under 1990-talet på elva miljoner kronor, betalade in summan efter domen i Länsrätten men överklagade till Kammarrätten och gick segrande ur den sex år långa rättstvisten.

– Vi fick tillbaka pengarna och ovanpå det ränta vilket gjorde det till en hygglig affär, säger dåvarande turneringsdirektören Johan Flink.

Skattemålet är en av två stora kriser som SO stått inför sedan premiäråret 1969. Ännu värre var situationen i början på 1990-talet då bankkrisen och ett vikande tennisintresse slog hårt mot turneringen som 1989 hade flyttat från Kungliga hallen till nybyggda Globen och blivit en av ATP-tourens nio största turneringar.

Statusen som Super 9-turnering garanterade stjärnspäckade startfält men medförde också att prispengarna sköt i höjden och efter ett par framgångsrika år blev det allt mer glest på läktarna i Globen. Ägarna – klubbarna Salk och KLTK samt Tennis Stockholm – insåg att situationen var på väg att bli ohållbar.

1995 var SO tillbaka i Kungliga hallen sedan Super 9-statusen sålts för 28 miljoner kronor vilka tillfördes svensk juniortennis där turneringens samtliga överskott hamnat.

– Det rör sig om ungefär 65 miljoner kronor sedan starten, säger Stockholm Opens AB:s VD Morten Gierlöff som tillsammans med funktionärskoordinatorn Henrik Stenmo utgör SO:s enda fast anställda personal.

Turneringsdirektören Thomas Johansson arbetar på konsultbasis för PR Event som sedan tre år tillbaka driver Stockholm Open och som äger Swedish Open.

Båda turneringarna står sig mycket starka i konkurrensen. Swedish Open har under Pr Event-grundarna Thomas Wallén och Christer Hulths ledning röstats fram som bästa turnering i sin kategori tio år i rad och Stockholm Open har tagit andraplatsen de två senaste åren.

Men frånvaron av fixstjärnan Robin Söderling innebar en publikminskning på 10 procent i sommarens Båstadturnering och Johansson tror att vi även nu i Kungliga hallen kommer få se hur saknad Söderling är när svensk tennis inte har någon spelare på ATP-nivå.

Hur länge klarar sig de svenska turneringarna utan en hemmastjärna?

– Det är en bra fråga men jag har inte svaret. Självklart är det oroande att vi inte vet hur det blir med Robin i framtiden, säger tvåfaldige (2000 och 2004) SO-segraren Johansson som kan visa upp ett startfält som överträffar många 500-tävlingar.

Men för att turneringen ska flyttas upp en kategori krävs mer prispengar och en flytt från trånga och omoderna Kungliga hallen som mer än väl räcker till i en tid då svensk tennis befinner sig i en djup sportslig svacka.

Dessutom trivs spelarna i arenan.

– Federer sa att han kände sig lika hemma som i sitt vardagsrum och bättre betyg går väl inte att få. Johanssons vision är att turneringen en dag åter ska bli en av tourens nio största vilket sett till nuvarande läge framstår som en utopi. Men att det kan svänga snabbt i denna bransch visar SO:s egen historia där det nu är dags att skriva ett nytt kapitel.

Till det yttre är det inte mycket som skiljer årets upplaga från premiären för 43 år sedan.

Hallen är densamma och likaså dess trista och obekväma träläktare och golvstampet i dramatiska matcher kommer att låta likadant som då Leif Johansson sensationellt knep set av världsettan Laver.

Men visst finns det också stora om än inte synbara skillnader.

Då årets SO:s slår upp dörrarna till Kungliga hallen får publiken ta del av den miljardindustri som 1969 års besökare inte hade en aning om att tennisen skulle utvecklas till – en då hisnande prispott på 130 000 kronor till trots.