Det är som jag skrev i första OS-krönikan härifrån: man möter alltid fienden där det är som smalast. I en hotellkorridor, hiss, eller vid säkerhetskontrollen.

Moment 22-läget infinner sig av faktumet att man visserligen inte utöver ackrediteringen behöver biljett till handbollen, men däremot vid grinden till det stora vidsträckta OS-området. Avslutningen är en manifestation i säkerhet.

Jag frågar tjejen om jag kan få prata med chefen. En polisman som med uppbådande av sina yttersta krafter kan stöna fram ”yes” ur sitt stenansikte är oförstående till mitt problem.

Jag försöker förklara dilemmat och tänker på när Basil vädjar till Manuel i Pang i bygget: var snäll och förstå innan någon av oss dör... När jag läser av polismannens identitetsskylt i syfte att skriva ner hans namn vänder han på ackrediteringen. En hotfull stämning sprider sig i den tryckande värmen.

Jag ska inte tråka ut läsaren, men en timma senare, två kilometer bort var jag i alla fall inne.

Longören var ingens ”fel”. De många volontärerna log hela vägen; som blanka skruvar i maskineriet. Den utstuderade gästvänligheten har i kombination med fläckfri logistik gjort OS-uppdraget till en behaglig resa.

Jag vill inte gå så långt som kollegan ”gräsklipparmannen”, som halvt på skämt, halvt på allvar, konstaterade att alla OS borde gå i diktaturer för då fungerar ju allt.

Den fonetiska fnurran har dock gjort det väldigt svårt att försöka sätta sig in i folks verklighet. En generell iakttagelse är att väldigt få människor över 30 år kan uttrycka sig på engelska.

Den kanske finaste upplevelsen fick jag en sen kväll på väg hem efter Usain Bolts tjurrusning på 100 meter. I en dunge invid ringled fyra stod en ensam man med en slags trumpet förd till munnen och spelade för syrsorna. Jag hade så många frågor, men ingen möjlighet att ställa dem. En klapp på axeln förseglade vårt samförstånd.

Mötet gav energi på samma sätt som en busstur med Sydsvenskans spirituelle fotograf Lars Dareberg kan göra.

Jag vrider i skrivande stund på huvudet mot tv:n på rummet och trycker bort avslutningens pompa och ståt.

En av dessa minutiöst välfriserade damer läser nyheter.

Vad är det hon inte berättar?

Under tre veckor i 15-miljonerstaden har jag bara stött på en person som talat illa om regimen. Det var en 19-årig försäljare vars högsta dröm är att åka till USA och dansa hiphop. Vad gör han om tio år?

Den som inte är beredd att ställa upp och dra åt samma håll som alla andra har det svårt. Men jag tänker varken fördöma eller applådera Kina. Jag åkte hit för bevaka spelen och på köpet samla intryck i OS-bubblan.

Det får mig att tänka på Roland Andersson, som efter hemkomsten från Argentina-VM 1978 kritiserade Georg ”Åby” Ericson för att ledaren inte ifrågasatt regimen. 30 år senare hade Roland, i egenskap av assisterande förbundskapten, ingen förståelse för den svenska kritiken mot kvinnornas situation i arabländerna. Ändamålet helgar medlen.

Man kan även ha synpunkter på hur Kina gallrar ut talanger och placerar dem i de åtta gigantiska ”drivhus” som idrotten förfogar över runt om i landet.

Men i det här samhällssystemet är det säkert en klockren ekvation av kontroll, utveckling och belöning.

Kontrollen kan också vara synbar, som när trottoarerna en dryg kilometer från Fågelboet spärrades av inför avslutningen. Vakternas korthuggna och bryska tilltal höll asfalten garanterat ren.

Detta samlande kommando har jag att svårt att tänka mig att London kan upprepa om fyra år, även om det mellan raderna i OS-generalen Sebastian Coes artikel i söndagens The Observer gick att läsa att även Storbritannien kommer att göra allt för att vinna till vilket pris som helst.

Det är inte bara i den astronomiska kapplöpningen som Sverige är som kusinen från landet. Min inledande farhåga om att blågula hopp skulle stöta på patrull lite var som helst på arenorna besannades.

Vi kan säkert även i framtiden få fram exceptionella idrottare – kanske sjukamperskan Martina Salander från Stockholm eller gymnasten Julia Rumbutis från Älvsbyn – men någon bredare utmaning är orealistisk.

Jag tänker alltså inte ställa mig upp som Oliver Cromwell gjorde i det engelska parlamentet 1653 och med höjd röst förkunna: ”För guds skull avgå!”

Istället bjuder jag SOK-basen Stefan Lindeberg på en melodi att nynna på när han kommer hem till kontoret i Sophiatornet och inleder arbetet mot Vancouver 2010: ”Öppna ditt fönster, släpp in lite sol...”

Text: Börje Larsson.

Musik: Sune Waldimir.