Man behöver inte gå i marskalk Mannerheims fotspår i fältherrens imponerade villa i Helsingfors för att förstå att finnar är tuffare än svenskar.

Finnar uppfostras att gå rakt på sak. Att säga som det är. Läs svenskspråkiga Hufvudstadsbladet och njut av uppriktigheten.

Således är det icke förhandlingsbart att HV 71:s tre finnar skulle få permis i Karjala Cup.

Liknande kompromisslöshet hade nog Rickard Fagerlund uttryckt om han varit kvar vid rodret. Någon dj-vla ordning måste det vara i ett förbund.

Istället fick Bengt-Åke Gustafsson lätta på slipsen som om han blivit utmanad på nävkamp i Karlskoga Folkets Park. Jag gillade att se förbundskaptenen stråla som en korsning av Karelin och Sven Ingvars och vädra sin frustration i SvT:s Hockeykväll.

Att situationen uppstår är ett tidens tecken. Klubbarnas svällande budgetar och spelarnas höga löner ställs på sin spets mot deltagande i mindre ärorika turneringar i nationens tjänst. Hockeyligan utmanar Hockeyförbundet.

Det är därför som Johan Davidsson inte längre tillåts att både äta kakan och ha den kvar. Hade det varit någon ruter i HV 71:s lagkapten skulle han ha trotsat sin klubblednings order.

Det måste vara spelarens ansvar att klara av det dubbla engagemanget. Vill han så vill han.

Davidssons förhållande till förbundskaptenen kan i framtiden inte vara opåverkat av turbulensen. Att klubbar och förbund inte snackat ihop sig på förhand och bjuder allmänheten på denna offentliga tuppfäktning är ett tecken på hur högt i tak det är i hockeyn.

I den blågula fotbollen hade den uttagne spelaren, om pressad av sin klubbledning, med all säkerhet hävdat skada och därmed desarmerat ärendet i god tid före detonation.

Det är trist att käbblandet indirekt går ut över nysatsningen med Champions League. Europa är redo för ett utvecklat seriespel även med puckar i mittcirkeln, även om det inte går att jämföra med fotbollens miljardrullning.

Konsekvensen bör bli att Johan Davidsson i fortsättningen får nöja sig med att vara hela Jönköpings lagkapten.

Endast en landslagsman fanns på Hovet i går, även om Marcus Ragnarsson säkert är påtänkt före senare trupper. Med tanke på Djurgårdens Andreas Engqvists svaga puckmottagningar kanske han också skulle fundera på att tacka nej...?

Hemmalaget gjorde två riktigt dåliga perioder innan man under de sista tio minuterna visade vilka scenförändringar spelet kan innehålla.

4–5 hängde i luften, men skärpan i avslutningarna fällde Tomas Monténs gäng den här kvällen.

På andra sidan isen stod Stefan Ridderwall märkligt långt in i sin bur på flera baklängesmål. Den unge målvakten hade också dålig hjälp av sina backar.

Djurgården visade i slutet ändå lite av den tåga jag såg i förra veckan då man vände underläge till seger uppe i Luleå.

Laget känns starkare på fler handskar och skridskor än på senare år trots den dåliga dan på jobbet i går. Slutspelsplatsen är inte given, men ändå sannolik.

Dif-klackens support under den branta uppförsbacken i matchen varslar också om att tålamodet är stort. Någon riktig derbykänsla infinner sig dock inte i mötena med Södertälje. Det var betydligt bättre drag på läktarna när AIK mötte Leksand för en vecka sedan. Det är naturligtvis för mycket begärt att djurgårdare ska hålla på ”Gnaget” i den lägre divisionen, men det är först när klubbarna möts i elitserien som 08-hockeyn blir riktigt het igen.