Ett kulturmord förbereds i huvudstaden. I en ohelig allians mellan viljelös politik och tidstypisk fotbollsarrogans skall Stockholms olympiastadion stympas. Enligt ett direktiv från det så kallade idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) utreder nu arkitekter hur löparbanorna på den klassiska arenan skall rivas för att tillfredsställa fotbollens behov.
Visserligen har inga beslut fattats ännu, men bara tanken på att stryka friidrotten från Stadion är en jätteblunder, en pinsam eftergivenhet gentemot en högljudd opinion.
Men varför ska vi alls bry oss om den gamla tegelhögen vid Valhallavägen? Varför skall friidrotten, som bara har en stor tävling om året, den förträffliga DN-galan, stå i vägen för fotbollens expansion?
Det finns något som heter kulturarv och i den idrottsliga delen av detta ingår Stockholms stadion. Här föddes den moderna världsidrotten vid OS 1912, då de stockholmska arrangörerna gav sommarspelen en stabilitet som tidigare saknats. Här har satts en oändlig rad världsrekord. Här fascinerade Gunder Hägg och Arne Andersson under det andra världskriget. Här har massor med dråpliga finnkamper utspelats. Här besegrades Danmark för första gången i fotboll. Här spelades massor med SM-finaler i bandy. Här uppträdde tennisens klassiker Bill Tilden. Här brottades man i dagslånga matcher i solhettan 1912. (Det du Ara Abrahamian!).
Men nu skall här främst spelas fotboll av Djurgården. Fast knappast de stora publikdragande derbyna, de lär även i fortsättningen placeras i Solna.
Knappast heller internationella cupmatcher, när Djurgården kommer ut i Europa.
En förklaring till den skandal som är under uppsegling är den elitidrottsfientlighet som präglat Stockholms politiker efter bygget av Globen 1989. Därmed lät man sig nöja.
Man har utan motstånd släppt ifrån sig klassiker som bandyfinalen till Uppsala och finnkampen till Göteborg. Ändå är Stockholm med färjenärheten till Finland den naturliga platsen för finnkampen. En slöhet har också rått inom friidrotten, en hygglig gala per sommarmånad borde man kunna ordna i Stockholm – allt behöver inte vara på högsta nivå.
Friidrotten i Stockholm går mot sin undergång som arenaidrott, om Stadionbanorna rivs. Någon ersättning med hygglig publikkapacitet kommer knappast att byggas förrän Stockholm åter vågar söka sommar-OS. Vilket inte lär ske före år 2050.
Obegripligt trist är Stockholmspolitikernas feghet i fallet. De vågar inte slå fast att Stockholms stad kan ordna central (och dyr) mark bara för en fotbollsarena. Man vågar inte beordra klubbarna att samsas, vilket borde vara en given lösning, särskilt i ett kritiskt ekonomiskt läge. I stället böjer politikerna sig för den supporterstorm som snabbt uppstår om någon antyder ett nej till fotbollens gluff-gluff-tendenser.
Och eftersom Hammarby fått klartecken för sin mångmiljonarena och Djurgården hittills tackat nej till alla markförslag offrar man på fotbollens altare den mest klassiska idrottsanläggningen i Sverige, ja en av världens mest berömda friidrottsarenor.
Det är skamligt. Det får inte ske. Stoppa Stadionskandalen. Nu!
