I tv:s morgonnyheter förklarade en gravallvarlig man att ”alkohol mot alla rykten i massmedierna inte alls var särskilt bra för hjärtat”.
Men kanske för skidåkning? För samtidigt som alkovarningen utfärdades gurglade sig nämligen den blivande guldkvinnan Emelie Öhrstig i 12-årig skotsk whisky!
Observera! Hon gurglade sig, hon drack inte! Bort försvann de små elaka halsbacillerna. Bort från konkurrenterna åkte Emelie!
Något liknande har knappast skådats i svensk skidhistoria. Emelie, som tilltroddes en del chanser att gå vidare, men knappast var ett allvarligt medaljhopp, var fullständigt överlägsen i tisdagens VM-sprint.
Hon vann kvalet med stor marginal och åkte sedan ifrån alla motståndare i kvartsfinal, semifinal och final.
Sprintdagen har hela tiden, även när läget varit som mest bedrövligt, betraktats som den stora svenska chansen i VM.
Thobias Fredriksson var försvarande världsmästare och Anna Dahlberg har ideligen gjort fina lopp denna vinter. Men nu överträffades alla kalkyler:
Tre damer i final, guld till Öhrstig och silver till Lina Andersson. Två herrar i final, brons till Thobias Fredriksson.
Lite synd var det om Anna Dahlberg, som missade en nästan given medalj, men kanadensiskan Sara Renners bronsglädje var härlig.

Vad som hände med Emelie Öhrstig verkade hon knappast själv förstå. Hon gynnades av att den norska storfavoriten, den nästan oslagbara Marit Björgen, körde för sakta i kvalomgången. I övrigt skötte Emelie allt själv. Hon startade genomgående piggast, attackerade backarna fränast och hade det suveränt bästa glidet.
Från kval till final lyste det om henne. Hon hade fått uppleva sin bästa dag som toppidrottare just under ett VM – en makalös tajming! Lyftet borde sätta spår. Emelie borde nu på allvar kunna etablera sig i världseliten.
Lina Anderssons silvermedalj var en efterlängtad bekräftelse av en kapacitet, som under några år dolts av förkylningar och skador. Lina åkte nästan lika bestämt som Emelie – nästa år kan hon förhoppningsvis flytta över en del av sprintkraften till längre distanser.

Sprint är en annorlunda, men underhållande och publikvänlig tävlingsform. Gamla tiders skidåkare hade fnyst åt leken, men så enkelt kan den inte avfärdas. En sprintdag med fyra toppade insatser är mycket krävande, inte minst därför att taktiken tar så stor plats.
Sverige har satsat speciellt på sprinten, som kanske passar ungdomen bättre än sedvanlig plankhasning. Jobbigt är det, men inte riktigt lika slitsamt som livet på de längre distanserna. Sprint passar nog den stressiga tidsandan lite bättre än en seg gammal femmil med alla dess mellantider. Båda sorterna har sitt berättigande.
Förresten kan även moderna sprintåkare låta som gamla vresiga storrännare. Tobias Fredrikssons utbrott efteråt (”Fy fan, vilket helvete!”) var väl i nivå med Arthur Häggblads klassiska vrål på 1930-talet.(”Åk, själv, gubbjävel!”)
Så nog är skidåkning fortfarande plågsamt så det förslår.