Barbro Paraniak, 54, började löpträna förhållandevis sent. Hon var 35 när löparintresset väcktes.

– De körde en drive på jobbet för att få folk att börja träna. Jag hade varit en ganska lat person fram till dess men jag började så smått att jogga. Det var riktigt kul, jag blev snabbt biten, säger Barbro.

Det som sporrade Barbro mest var tanken på att få ställa upp i tävlingslopp.

– Det är något speciellt att vara med på tävlingar, jag gillar hela atmosfären runtomkring, säger hon.

Barbro levde ensam så löpningen blev också en trevlig social bit. Hon fick många vänner som också tränade inför olika lopp, tillsammans avverkade de bland annat Tjejmilen och Vårruset. Och så småningom vågade hon sig på ett första maraton.

– Samma år som jag fyllde 40 ställde jag upp i New York Marathon, berättar hon.

Jan Paraniak, 60, har tränat hela livet, handboll och friidrott bland annat, och löpträningen har alltid varit en del av hans liv.

– Jag är nog en sann löparsjäl, har alltid gillat att springa, säger han.

Ett tag var tider och prestation viktiga ingredienser i löparmotivationen, Jans personbästa på maratondistansen är 2.54.

– Men då var jag nedbantad och otroligt taggad, det är rätt länge sedan jag sprang på det viset. Idag är löpningen bara på kul, mitt stora intresse, säger han.

De är gifta, och delar det här intresset, det var också löpningen som förde dem samman. På en maratonresa till Sydney i Australien 1998 träffades de för första gången.

– Vi reste i samma grupp och lärde känna varandra, men egentligen var det nog först på hemmaplan som vi blev kära, säger Barbro.

Jag hade liksom ställt in mig på att leva ensam.

Barbro Paraniak

Jan tog kontakt med Barbro efter hemkomst för att – som han säger – ”prata lite om resan och så”.

– Sen åkte jag hem till Barbro och hälsade på en fredag - jag kom hem på måndagen, säger han och skrattar.

Barbro förklarar att hon trivdes ganska bra med livet som singel.

– Jag hade liksom ställt in mig på att leva ensam, och hade ett fint och innehållsrikt liv. Men vi delade passionen för löpningen och det gjorde det så enkelt att umgås.

Och det är klart, är man en sån som löptränar minst fyra gånger i veckan - sällan kortare pass än en mil - och dessutom älskar att resa runt jorden för att springa maraton i olika länder. Ja, då vill det till att den man lever med har stor förståelse för det man pysslar med.

– Vi pratar mycket löpning hemma, det är klart. Men det är inte bara själva springandet som är vårt intresse. Vi har våra vänner inom löpningen, vi planerar resor tillsammans och älskar också att äta god mat och möta nya kulturer, säger Barbro.

Jan och Barbro gifte sig efter Stockholm marathon 1999, ett år efter att de träffades. Självklart sprang de loppet först och sade ja nästan i målfållan.

Nu har de just kommit hem från ett lopp i Ukraina. I april reser de till Krakow för att springa, och under sommaren väntar fler lopp bland annat i Gdansk, och på halvön Hel i Polen.

– Vi tränar ofta tillsammans, det är helt klart enklare att komma ut när man är två som sporrar varandra, säger Jan.

Det är lätt att tro att ett par som tränar så mycket också är noga med att leva hälsosamt i övrigt. Men Barbro och Jan en lite annan syn på det.

– Eftersom vi springer kan vi unna oss, säger Barbro.

– Vi äter mycket rejäl husmankost hemma, dricker gärna god öl och vi är inga kalorijägare alls, säger Jan.

Däremot ser de löpningen som ett bra sätt att hålla sig friska och må gott i vardagen. Barbro, som bitvis har ett mycket stressigt jobb, är övertygad om att löpningen räddat henne från att gå in i väggen många gånger.

– När jag springer rinner stress och oro av, jag ser klarare på saker och ting och kan hantera allt utan att låta det dra ner mig, säger hon.

Känslan i kroppen när man går i mål efter ett maraton beskriver de båda som euforisk. Men hur det är att ta sig runt varierar från gång till gång.

– Ibland, men ganska sällan, hittar man det där flytet när allt lunkar på. Men det är tufft att springa långt, det gör ont att springa maraton, säger Jan och skrattar högt.

Barbro tillägger att själva löpningen är ett riktigt ensamgöra.

– Man kan inte ta hjälp av någon när man väl är ute på banan, då är man helt ensam. Men när man klarat det, då kan man vara stolt och helt säker på att man faktiskt gjorde det alldeles på egen hand.

Ensam på tävling alltså, men tillsammans nästa jämt däremellan. Paret Paraniak springer bokstavligen sida vid sida genom livet, och de trivs de med.

– Om vi inte får springa tror jag vi skulle bli lite knäppa båda två, säger Barbro.