Marcus Nilson är Dif-tränaren Hardy Nilsson idealspelare. En sån spelare som aldrig skulle ens drömma om att säga att ”jaget är större än laget”.

– Det viktiga för mig är att känna att jag bidrar till att laget går bra, säger Marcus Nilson.

–Mål och poäng är roligt, men det är lika kul att bidra på andra sätt. När jag var som bäst i Calgary så spelade jag inga power play, men jag låg ändå på andra plats i lagets interna istidsliga: jag kände mig väldigt delaktig i lagets framgångar.

”Mackan”, 32 år, skulle inte värja sig ens mot en kommendering att spela back:

– Enda problemet med det är att jag inte kan åka baklänges...

Hittills har det dock gått mest framåt. Nilson har slagit personligt poängrekord – 51 poäng (24+27) är bättre än den tidigare rekordnoteringen, 39 poäng (17+22), från lockoutsäsongen 2004-05 – och nått de högsta elitseriehöjderna i kedjan med centern Kristofer Ottosson och Jimmie Ölvestad.

Marcus Nilson spelade nio säsonger i NHL, och blev känd mest som en brunkare. Nu har han trätt fram som målskytt och passningsspelare.

En något ny roll.

–Det är naturligt att jag får en annan roll här; jag var helt enkelt inte tillräckligt bra för att ha den rollen i NHL, säger Nilson självkritiskt.

–Jag är en energispelare, men jag har faktiskt varit ganska bra framåt också: senaste gången i elitserien (2004–05) hamnade jag på tio-i-topp i poängligan och jag gjorde rätt mycket poäng i juniorlandslaget också.

Men det tog några matcher innan Dif-ledningen fick ihop sin superkedja, bland annat beroende på att Kristofer Ottosson var skadad i början av spelåret. Och Marcus själv började inte producera på allvar förrän en bit in på säsongen – efter 17 matcher stod han på blygsamma sju (2+5) poäng.

–Ja, tänk om jag hade haft samma produktionstempo från start, skrattar Marcus

–Det där med kemi kan kännas på olika sätt. Ibland bara stämmer allt, man hittar varandra lätt och lyfter sig. Det är som om man blir buren av de andra spelarna och höjer sig därför, beskriver Marcus Nilson känslan av personkemi.

Han har känt den på riktigt allvar förut: säsongen 2003–04 när Calgary Flames gick till Stanley Cup-final och Nilson bildade kedja med finländaren Ville Nieminen och kanadensaren Shean Donovan.

–Vi klickade direkt. Vi var tre sargråttor som spelade bättre än någonsin. Vi spelade faktiskt över vår kapacitet.

Nu går Marcus Nilson in i slutspelet som predestinerad, åtminstone enligt SvD:s panel, stjärna.

–Det är smickrande. Den som blir slutspelets Mvp brukar ju oftast spela i det vinnande laget.