Det har gått snart 20 år sedan den där kvällen i AB-fotografen Bosse Schreibers lägenhet på Bastugatan då Tors hammare exploderade mitt emot Stadshuset.
Vi hade retirerat till Södermalm efter en bättre middag på Ulla Winbladh och som det föll sig hamnade jag bredvid Ingo i eftersnacket.
Min erfarenhet är att de första trevande fraserna nästan alltid avgör om en stor idrottsman i allmänhet och en stor boxare i synnerhet har lust att bjuda på sig själv.
Han har hört och sett allt förut och luktar sig till dumskallar på en kilometers avstånd. Det gäller att trycka på rätt knappar. Samtidigt är det svårt att inte prata boxning för den som får chansen att möta ”The Champ” i glada vänners lag.
Jag tror jag samlade mod och sa något i stil med: ”Hur sjutton kunde Floyd komma upp på benen efter den där första ruggiga smällen”?
Det fick Ingemar att gå igång. Det flöt ur honom egna minnen från den där magiska natten i Yankee Stadium som flyttade mig som åhörare till ringside i juni 1959.
I samma moment som Ingo reste sig och drog av sig kavajen lovprisade han Floyd Pattersons förnämliga fysik och ställde sig under en vägglampa med ett svagt gult sken.
Därifrån slog han i ett magiskt ögonblick ut den höger ut i luften som fick mig att förstå att det stämmer det som sägs; att slaget, ”the punch” aldrig lämnar en mästare.
Ögat hade behövt naturfilmaren David Attenboroughs exklusiva utrustning för att fullt ut kunna registrera den förbluffande hastigheten i rörelsen.
Jag sitter inte här och minns mitt möte med Ingo i avsikt att nonchalera boxningens risker. Tvärtom. Nästa möte tiotalet år senare lämnade mig med frågan hur mycket skada han själv tagit av den där fruktansvärda vänsterkroken som Floyd hoppade in i returmatchen 1960? Och som fick vänsterfoten att darra så olycksbådande längst ned på den utslagna kroppen.
Den friska luften på Dalarö kunde inte undantränga en gnagande känsla av att allt inte stod rätt till. Fotografen Björn Larsson-Ask hade med sig ett äppelträd, vilket föll i god jord, men annars var vårt besök bortkastat.
Ingo verkade tom och frånvarande. Jag minns dock att han i ett inlevelsefullt undantag konstaterade att det aldrig gör ont att råka ut för en knockout.
Att själva snytingen är som bomull kring huvudet.
Jag tror att Ingemar Johansson mycket väl visste med sig sportens risker. Annars hade han inte tidigt i Redbergslid lärt sig att gardera sig så till fulländning.
Det var sådan sunt förnuft som fick den då inte ens 20 år fyllda blågule OS-boxaren diskad mot den väldige amerikanen Ed Sanders i Helsingfors 1952.
– Annars hade jag blivit ihjälslagen, som Ingemar själv kortfattat förklarade sin taktik, långt efter Lennart Hylands direktsända nedsabling.
Det måste ha varit ett tungt trauma att gå igenom för den unge göteborgaren. Brännmärkningen satt säkert i livet ut, trots sedermera upprättelse. Mitt intryck är att Ingo hade lättare att bortse från den i dag obegripliga sidsteppningen från Bragdguldet 1959 då en annan göteborgare, Agne Simonsson, belönades.
Även om prioriteringen förmodligen förstärkte hans insikt om hur svårt det är att bli profet i sitt eget hemland.
I svåra stunder var familjen vägledande. Den rollen iklädde sig även Edwin Ahlqvist, mannen bakom Rekord-Magasinet, vars högburna leende under en oklanderlig sidbena och närvaro som rådgivare och promotor på andra sidan Atlanten skänkte Ingemar en värdefull trygghet.
Men på ett kusligt sätt, vilket tycks drabba de flesta idrottsmän som någon gång stått ensamma på toppen av världen, blir livet efteråt för det mesta en matt spegelbild av triumfens ögonblick.
Ingenting blir det andra, redan uppnådda, likt.
Kanske var det därför som Ingo fick sådan lust att ta av sig kavajen och att vrida klockan tillbaka stående under den där vägglampan i vardagsrummet på Bastugatan?
