Vi hade hoppats på en klassisk VM-final mellan två spelande, offensiva lag.
Och visst fick vi ett klassiskt fotbollsdrama – men också en uppvisning i missade målchanser, disciplin och brutalitet.
Först tappade vi räkningen på de gula korten – sedan på alla jättelägen.
Det som började som en hagelskur av gula kort blev till sist en fotbollsfest med öppet, böljande spel och bägge lagen kunde avgjort flera gånger om.
VM brukar alltid sluta med spanska tårar eller holländsk besvikelse.
Den här gången slutade alltihop med att historien upprepade sig för Holland och att Spanien jagade bort sitt VM-spöke.
Spanien var bäst i Europa. Nu är de bäst i världen.
Och skrällarnas VM slutade rättvist med att det bästa laget segrade, medan Holland gråter vidare efter ännu en finalförlust. Spanien var jättefavoriter till att vinna den här finalen – men det var så nära att skrällarnas VM slutade med en sista jätteskräll.
Dagens Spanien slår dagens Holland åtta dagar av tio och spelar oavgjort den nionde. Igår höll det på att bli den tionde. För Holland gick ut och vägrade möta Spanien på Spaniens villkor. Istället lyckades Holland skaka, skada och nästan knäcka Spanien genom att pressa och stressa, jaga och krympa ytorna.
Det blev inget kortpassningsspel, det blev ingen massiv press från Spanien. Senaste gången Holland var i VM-final charmade man världen med totalfotbollen och förlorade.
Den har gången satte man skräck i Spanien med brutalfotboll.
VM-finaler brukar ofta blir tillknäppta. Men på Soccer City bjöd Holland inledningsvis på en uppvisning i svineri.
Det blev en elak öppning med fem gula kort på 27 minuter – och två av dem borde varit röda. Mark van Bommel borde skickats ut efter ett överfall på Iniesta, Nigel de Jong skulle åkt ut efter sin sviniga attack på Xabi Alonso.
Gör du en sådan attack på gatan hamnar du domstol. De Jong fick en medalj.
Men det är också, tyvärr, en del av spelet.
Spanien var inte bra och det var Holland som gjorde dem dåliga genom att pressa dem hårt och spela extremt disciplinerat. När Spanien blev pressat och kapat så försvann också passningsspelet.
Finalen var ett superdrama med 14 gula kort och Arjen Robben kommer aldrig att glömma sina jättelägen.
Men fotbolls-VM i Sydafrika 2010 var inte historiens bästa, långt därifrån. Det var lite för kallt, lite för få klassiska matcher och lite för få klassiska mål för det. Och det var för mycket filmningar och domartabbar.
Men det var kanske det viktigaste fotbollsmästerskapet. VM har öppnats för en helt ny kontinent och Sydafrika har visat att landet kan arrangera även detta jättemästerskap.
Under en månads tid har rapporteringen från Sydafrika handlat om någonting annat än våld, hiv och politiska kriser.
Nu drar VM-cirkusen bort – men problemen finns kvar, och vi får väl se hur beståndet arvet från 2010 blir.
Jag hoppas att lite av den enigheten som fanns kring Sydafrikas landslag hänger kvar mellan folkgrupperna. Och jag hoppas att VM inte kostar mer än det smakade, ekonomiskt för Sydafrika. Det finns oändligt viktigare saker och oändligt större problem att satsa pengar på än fotbollsarenor. Jättemästerskap kan dra in pengar i bästa fall. Men de bränner också stålar i en omfattning som får Gudrun Schyman att framstå som både sparsam och omömesgill.
Förhoppningsvis blir slutnotan hanterlig. I bästa fall ger den en injektion i Afrikas viktigaste land. I sämsta fall blir den ett bittert minne av fotbollsfesten.
Det har varit skrällarnas VM. Få mästerskap har haft så många oväntade resultat och Nya Zeeland är det enda obesegrade landet.
Men Spanien var detta VM:s bästa lag och det var så skönt och så rättvist att de vann och att den blyge och snälle Iniesta fick avgöra alltihop.
Nu har vuvuzelorna tystnat och det är fyra långa år till nästa VM.
Hoppas att Sverige och Zlatan är med då.
