Tänk er ett skotskt fotbollslag få massivt publikstöd av engelska fans. Nej, just det – otänkbart.

Men i brist på engelska tennisstjärnor att stötta och så länge det går bra för honom står engelsmännen enade bakom 22-åringen från Dunblane som hamnade i hela världens fokus den 13 mars 1996 då staden med sina drygt 8 000 åskådare skakades av en skolmassaker som krävde 18 liv.

Då Andy Murray för några år sedan började låta höra tala om sig på tennistouren hade engelsmännen föga till övers för honom. Han ansågs som en kaxig och oborstad uppkomling som stod i skarp kontrast till Tim Henman som är född och uppvuxen i Oxford och som trots att blev diskvalificerad i Wimbledon – efter att i ilska ha slagit iväg en boll som råkade träffa en bollflicka – motsvarade engelsmännens alla krav på elegans och finess.

Det gjorde inte Murray och han vann förstås inga popularitetspriser då han i var och varannan intervju påpekade att han är från Skottland och att han är stolt över det.

Då han på frågan vilket land han ville skulle vinna VM i fotboll svarade ”Vilket som helst utom England” trodde väl ingen att Murray en dag skulle bli publikfavorit i Wimbledon.

Men då serve/volleyspelaren Henman efter 14 fruktlösa försök att bli förste engelsman att ta Wimbledontiteln sedan Fred Perry 1936 fann för gott att lägga av 2007 förändrades det mesta.

Även Andy Murray.

Han som tidigare sagt att det var viktigare att vinna US Open än Wimbledon började tala om sina starka känslor för den anrika grästurneringen och i brist på engelska spelare att hoppas på förlät engelsmännen det som varit.

Men det verkar ändå som om den mer traditionsbundna delen av Wimbledonpubliken fortfarande har svårt att se Murray som ”sin” spelare vilket lär märkas om världstrean på söndag ställs mot Roger Federer i drömfinal.

Med sina fem Wimbledontitlar och sitt exemplariska uppförande har schweizaren en stor och trogen supporterskara i turneringen dit Andy Murray nu lockat en ny kategori åskådare.

Eller kanske nygammal kategori är bättre utryckt. Frånsett att hysterin nu är ännu mycket större liknar detta 1973 års upplaga då en blondlockig svensk 17-åring fick engelska tennistjejer som aldrig tidigare satt sin fot på tennis att skrika sig hesa.

Björn Borg förändrade sporten och ”Borgmania” var ordet på de brittiska tabloidtidningarnas löpsedlar som i dag pryds med Murrays nuna.

Sedan i onsdags ringlar kilometerlånga köer på Church road och där trängs unga killar och tjejer, medelålders par, de som köat tidigare, de som aldrig varit i närheten av Wimbledon, ja, här finns alla kategorier med det gemensamma målet att komma över en biljett till Murrays semifinal.

Men inte till centercourten dit de 15 000 biljetterna är slutsålda – men kan köpas på svarta börsen där priset i går låg på drygt 20 000 kronor –utan för att komma in på området och på en jättelik tv-skärm följa matchen från den stora kullen som kallas Henman-hill.

– Det är Tim värd efter allt han gjort för turneringen och jag tänker inte föreslå ett namnbyte, säger Andy Murray och skrattar.

Han såg både förskräckt och förtjust ut då han fick höra att BBC hade drygt 12 miljoner tittare under hans åttondelsfinal mot Federers landsman Stanislas Wawrinka.

Lyckönskningar från drottningen, skådespelaren (och skotten) Sean Connery och artisten Cliff Richard (stor tennisfantast) är ytterligare några exempel som visar på intresset för Andy Murray.

Men kanske handlar det mindre om Murray som person och mer om en engelsk längtan att få se en brittisk tennisspelare höja Wimbledonbucklan för första gången på 73 år.