I snart åtta år har de levt med vetskapen om hur det verkligen förhöll sig men det är först när SvD avslöjar skandalen Ljungqvist & Co tar bladet från munnen.

Bättre sent än aldrig?

Visst kan man se så på saken men vad hade hänt om SvD:s Johan Lindberg inte grävt fram affären.

Jo, då hade det inte ens varit en affär utan omvärlden hade kunnat minnas Ottey som en fantastisk sprinter som blev orättfärdigt anklagad för doping.

Formellt ska hon bli ihågkommen så också nu eftersom hon inte fällts.

Det får vi acceptera.

Men det är inte okej att friidrottspamparna dolt sanningen.

”Man går inte ut aktivt och underkänner ett domstolsbeslut. Så gör man bara inte, även om vi inom IAAF såg det som ett självklart fall”, motiverar Ljungqvist tystnaden.

Har största respekt för Arne Ljungqvist som är en av världens ledande dopingmotståndare men fattar inte varför hans normalt raka ryggrad böjde sig i detta fall. Tvivlar inte på att Ljungqvist sagt sin åsikt internt och kanske till och med försökt få en förändring till stånd men sorry, det räcker inte.

Självklart skulle han och de andra som visste – inte trodde alltså, utan v-i-s-s-t-e – att frikännandet av Merlene Ottey berodde på ett räknefel berättat detta.

Det hade gett en inte bara rättvisare bild av vem Merlene Ottey egentligen är – utan skulle också varit en tydlig signal på att de styrande inte stillatigande ser på när rättsystemet falerar.

Snart åtta års tystnad har istället skadat förtroendet för etablissemanget.