Med några dagars perspektiv på sin finalinsats i Öppna australiska är det dags för Roger Federer att blicka framåt.
En fråga är central: Hur bli av med komplexet för Nadal?
Federer vet lika väl som alla andra att han är den klart störste spelaren av dem men känner förstås att det inte är någon tröst då han gång efter annan viker ner sig mentalt just därför att Nadal står på andra sidan nät.
Tårarna efter finalen i Melbourne och i ännu högre grad den tröstande kramen från fem år yngre och inte tilllnärmelsevis lika segerrike Nadal fick förmodligen Federer att krympa ytterligare.
Ett solklart fall för en idrottspyskolog säger de som tror på sådana och om Federer också gör det, så visst – prova.
Jag menar att en coach är bästa alternativ. Men då måste Federer först övertala flickvännnen Mirka Vavrinec som låg bakom Federers brytning med coachen Peter Lundgren. Vavrinec tyckte att pojkvännnens samarbete med Lundgren tog för mycket tid i anspråk och den svenske succétränaren fick foten.
Efter det har Federer – enligt uppgift efter sin flickväns önskan/begäran – spelat utan ordinarie coach i flera år men anlitat några under kortare perioder.
Ett tag var det australiern Tony Roche och under en tid spanjoren Jose Higueras eftersom Federer ville förbättra sitt gruspel för att i Paris ta den enda Grand Slam-titel han saknar.
Hans grusspel blev bättre men det räckte inte – Nadal stod ju i vägen.
Det är just enbart på grus Nadal är en bättre spelare än Federer men 1-9 inbördes på underlaget sitter så djupt i schweizaren att han numera viker ner sig mot spanjoren även på gräs och hardcourt.
Genom ett nära och kontinuerligt samarbete med en coach skulle Roger Federer få en lyssnare, rådgivare, peppare, nya influenser och nya taktiska uppslag.
Chansen att han ska få tillbaka tron på sig själv i matcher mot Nadal är då långt större än om han fortsätter älta ”Nadalproblemet” på egen hand.
Det inser nog Roger Federer.
Och hans flickvän.
