Vilket OS-guld som helst är enormt stort. För den som tar det, och för de som tittar på.

Det är bara när Michael Phelps tar ännu en guldmedalj som ingen längre orkar höja på ögonbrynen. Det finns gott om magiska moment i Vattenkuben: fantastiska dueller, otroliga rekord, tårar, jubel och en fascinerande guldjakt som hela världen följer.

Men Phelps sjätte raka världsrekord och guld tillhör inte de mest minnesvärda ögonblicken.

På 200 medley var Michael Phelps så överlägsen att han kunde slå handen i kaklet, vända sig om mot resultattavlan och hänga sig över linan innan Lazlo Cseh och Ryan Lochte hann fram. Efter prisutdelningen stoppade han medaljen i fickan och bytte om för att simma semifinal på 100 fjäril. Sedan kunde han bocka av ett mål till.

Hans guldjakt har förvandlat det största man kan vinna till en olympisk kontrollstation.

Förstå mig rätt. OS störste gör just nu någonting fantastiskt. Ingen kommer att upprepa det här. Att få se det på plats är ett privilegium.

Men:

De fem första gulden var rätt maxade. Det sjunde och det åttonde – om de kommer – blir också häftiga. Då tangerar och passerar han Mark Spitz.

Men det sjätte? Nä.

Det var som att äta lunch. Nödvändigt, men snabbt glömt.

Det är samma sak med det monotona mosandet av världsrekord i OS-bassängen. Efter fredagens finalpass hade 21 rekord slagits, och det blir fler.

De tio första var häftiga.

De senaste elva var det inte.

Alla elitsimmare bugar häpet över Phelps framfart. Men de är inte överförtjusta:

–Det är lite tråkigt att någon ska kunna åka hem med så många guld, säger Stefan Nystrand.

Även om simningen och dess störste stjärna hamnar i världens rampljus i nio dagar gnager sig två små frågar kvar:

Ska det verkligen vara så här enkelt att ta hem så många medaljer? Ska det gå att slå så många rekord?

Chicago Tribune sammanfattade OS-simningarna i en genial rubrik:

It’s like a broken record.