Sebastián Eguren.
Foto: JOHANNA GARÅ
–Jag är ingen frälsare.
Så sa Sebastián Eguren när vi träffades första gången, i juli 2006, på ett café i konserthuset i Stockholm. Bara några dagar hade gått sedan den då 25-årige uruguayanen anlänt från Trondheim och nu bodde han på ett hotell vid Hötorget. Anders Linderoths Hammarby drogs med stora skadeproblem och hade därför lånat in Rosenborgs misslyckade stjärnvärvning fram till årsskiftet.
I slutet av SvD-artikeln skrev jag: ”Det blir nog aldrig Inter eller Real Madrid för Hammarbys ’räddare i nöden’ men han är lycklig så länge han får göra det han älskar – spela fotboll.”
Oj, så fel jag hade!
Två och ett halvt år senare spelar Eguren i ett av världens bästa fotbollslag. Det är visserligen inte Real Madrid eller Inter, men väl i Villarreal som kom tvåa i spanska ligan i fjol. Han startar i princip varje match, bredvid europamästaren Marcos Senna på det centrala mittfältet, och spel i Champions League är numera vardagsmat.
Till mitt försvar så hade inte ens huvudpersonen själv kunnat föreställa sig denna makalösa utveckling.
–Jag trodde att det var ett skämt när de sa att Villarreal var intresserade. Just då, för lite mer än ett år sedan, försäsongstränade vi på Stadshagens IP. Det var svinkallt och mörkt, fruktansvärt. När jag förstod att erbjudandet var på allvar behövde jag noll betänketid. Jag tänkte: ”Detta är min stora chans i livet och jag måste ta den”.
Samma dag som Eguren landade i‑ett vårvarmt Spanien skadade sig Senna och dörren till spel öppnades direkt. Manuel Pellegrini gav honom chansen mot Real Murcia helgen därpå och sedan dess har han varit ett permanent inslag i chilenarens start-elvor.
–Otroligt! Jag vaknar varje morgon och tror knappt att det är sant. Jag ville uppnå något mer i karriären, ta ett steg till, men att jag skulle nå hit hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag spelar med och mot världsspelare varje dag. Dessutom skiner solen. Jag är mycket lycklig.
Himlen är blå denna onsdagsförmiddag i februari och solen värmer de rödklädda spelarna som joggar runt planen. De småpratar och skrattar samtidigt som deras stela kroppar långsamt vaknar till liv.
Ett 70-tal åskådare följer träningen på Ciudad Deportiva i Vila-Real. Längs med den ena långsidan står ett lag med engelska ungdomsspelare men de verkar mer intresserade av att fotografera varandra framför porscharna på parkeringsplatsen än att se Robert Pires slå inlägg.
Längs den andra långsidans staket hänger ett helt gäng med gråhåriga farbröder som ljudligt delar med sig av sina visheter. De blir alldeles till sig när en lång blond fransk tv-reporter ber om att få höra deras åsikter om ”den gula ubåten”.
–Det är ett otroligt familjärt klimat i klubben. Alla känner alla och spel-arna är enormt ödmjuka och vänliga. Jag trodde att det skulle vara helt annorlunda. Men jag kom in i gruppen direkt. Att jag kunde språket hjälpte förstås, säger en nyduschad Eguren när vi någon timme senare har satt oss ner i ett kalt litet rum på träningsanläggningen som ligger bara några minuter från arenan El Madrigal.
Vad har varit svårast för dig sedan du kom hit?
–Jag vet inte, konkurrensen i laget kanske. Vi var fem spelare som slogs om två platser när jag kom, en av dem var världsmästaren Edmilson som hade värvats från Barcelona.
–Spelet går så klart mycket snabbare än i allsvenskan. Men min roll är ganska lätt, jag behöver ju inte skapa något framåt. Jag ska markera och ligga rätt, tänka taktiskt. Det är inte så svårt när man spelar bredvid spelare som Robert Pires, Cazorla, Senna, Ibagaza, Rossi, Nihat…
Vad har du förbättrat i ditt spel?
–Jag är mer avslappnad på planen nu, mycket lugnare. I Hammarby kände jag ibland att mycket hängde på mig, att jag var tvungen att åstadkomma saker framåt, göra mål om vi låg under. Här finns fler spelare som delar på ansvaret.
Tillbaka till vårt första möte, i Stockholm sommaren 2006. Samtalet varade i flera timmar och den pratsjuke Eguren berättade odramatiskt men öppenhjärtigt om den inte helt lätta uppväxten i Montevideo, om hur föräldrarna skiljde sig när han var fem år och hur hans mamma ständigt tvingades låna pengar till hyran. Jag minns speciellt storyn om hur han som nioåring självmant tog fram ett kontrakt –på baksidan av en teckning föreställandes ett hus –där han lovade att köpa ett hus till henne när han blivit stor.
Vi pratade då om hur dopningsavstängningen 2004 höll på att knäcka honom. Om hur nära han var att sluta spela fotboll. Han beskrev också glädjen över att ha rott hem det feta kontraktet med Rosenborg – som gjorde att han kunde köpa det där huset till sin mamma – men även om mörkret, misslyckandet och melankolin i‑Trondheim.
Med facit i hand, vad gav tiden i Rosenborg och Hammarby?
–Jag lärde mig mycket om mig själv. När jag for till Norge hade jag aldrig varit avbytare. Det var inte lätt att träna i flera månader utan att få spela. Jag fick lära mig att bita ihop och acceptera att det ibland inte spelar någon roll vad du gör. Tränaren bestämmer.
–Jag insåg också att min grej är att kämpa. Den första tuffa prövningen var dopingdomen. Jag fortsatte men mitt rykte var nedsvärtat. När det gick åt skogen i Rosenborg tog jag beslutet att åka till en okänd svensk klubb där ingen visste vem jag var. Jag fick börja om från början igen. Och det var i Hammarby allt vände.
Egurens röst fylls av ömhet när han pratar om tiden i Stockholm, om relationen till Bajens fans, om Yvonne Werners mat och leende, och om svensk-uruguayanska Cecilia som numera är mor till hans barn. Han fingrar på sin mobil som pryds av en bild på den elva månader blonda guldklimpen. Pojkens namn, Manuel, täcker numera den stolte pappans vänstra underarm.
–Jag vill att min son ska få se mig spela i Hammarby, jag vill avsluta karriären där. Men innan dess vill jag fortsätta uppnå mina drömmar och spela på så hög nivå som möjligt.
Han avslöjar också att en viss Solnaklubb försökte värva honom.
–Jag skulle aldrig spela i AIK, det vet jag nu. Men de hörde av sig när jag skulle skriva nytt kontrakt med Hammarby och jag lyssnade. Men jag valde att fortsätta i Hammarby och det ångrar jag verkligen inte.
Just nu ligger han dock i konflikt med sin förra klubb. Hammarby är skyldiga Eguren pengar men han hoppas och tror på en lösning inom kort.
–Vi har haft en bra relation och det minsta de kan göra är att ge mig pengarna de är skyldiga, säger han utan att vilja gå in på detaljer.
Samtidigt som Hammarbys spelare förbereder sig för den allsvenska säsongen går Villarreal in i slutskedet av den spanska ligan – i går blev det 2–1-seger mot Sporting Gijon – och ska på onsdag spela åttondelsfinal i Champions League, mot Panathinaikos.
–Vi har inte samma press på oss att nå framgångar som storklubbarna. Folk är nöjda med oss hur det än går. Laget har ju bara spelat den högsta divisionen under den senaste tioårsperioden. Att vi numera spelar i Europa tycker folk är otroligt.
Hur är det att spela i Champions League?
–Otroligt. Jag fick gåshud när jag gick ut för att spela min första match, på Old Trafford i höstas. Nu är vi bara 16 lag kvar. Det är få spelare som får chansen att uppleva det här. Det gäller att passa på att njuta.
