Under EM för två år sedan stortrivdes det spanska landslaget i Neustift utanför Innsbruck där de hade sin bas. Stämningen i byn var familjär och avslappnad, och på hotellet kände de sig som hemma.

Nu huserar de regerande Europamästarna i den lilla universitetsstaden Potchefstroom, 130 kilometer sydöst om Johannesburg. Lugna ”Potch” var ett av de sista fästena för apartheid och språket som hörs mest är afrikaans. Flera av vägskyltarna vi kör förbi är dock på spanska(!).

Att locka ett av VM:s favoritlag till staden kostade en hel del, närmare bestämt 74 miljoner rand, ungefär 80 miljoner kronor. Borgmästaren gick med på att bygga en helt ny träningsplan och att förlänga landningsbanan på militärflygplatsen med 450 meter så att laget skulle slippa åka buss från Johannesburg. Dessutom byggdes ett nytt hotell intill träningsplanen och det innehåller allt som laget behöver under en månad i staden.

Spelarna har knappt 100 meters promenad från hotellet till träningsarenan. Den här dagen blåser det friskt men himlen är blå och solen värmer åskådarna som tittar på när laget finslipar formen inför mötet med Schweiz.

–Vi har inte varit här så länge än men vi trivs väldigt bra. Det påminner om hur vi bodde under EM. Hotellet är inte lyxigt men där finns allt vi önskat oss, säger Cesc Fàbregas.

I Österrike/Schweiz blev det som bekant guld, nationens första fotbollsguld på 44 år. En stor förklaring till varför förbannelsen släppte just då beskriver Iker Casillas i boken Los Secretos de La Roja.

–Jag är övertygad om att stora lag skapas inifrån.Och jag kan lova att 51 procent av landslagets framgångar, mer än hälften alltså, beror på att vi fungerar så bra ihop som grupp. Vi är ett lag som kan nå långt, vi har spelare med otrolig talang, men det man ser på planen är ett resultat av den goda sammanhållningen, säger kaptenen.

I ovan nämnda bok får läsaren hänga med bakom kulisserna hos landslaget. Bilden som spelare och ledare ger är en av total harmoni, glädje och skratt.

Under EM samlades spelarna i Joan Capdevilas svit för att spela kort, lyssna på musik och snacka till tidig morgontimme. Det spelades förstås en hel del tv-spel också.

–Det är en grupp killar som sätter mer värde till kollektivet än till individen. Det finns inte en tydlig ledare, ledaren är gruppen, säger målvaktstränaren José Manuel Ochotorena.

Casillas, Xavi Hernández och Carles Puyol får ändå ses som de informella ledarna. Men alla spelare har lika mycket att säga till om.

Alla är stjärnor och ingen av dem skiner mer än någon annan.

–Vi är en generation som har varit kompisar sedan pojklandslagen. Med avstamp i EM har gruppen bara vuxit sig starkare och nu är klimatet mycket bättre än tidigare, säger David Villa.

–Folk kommer lätt in i gruppen för vi är så öppna. Gerard Piqué debuterade för bara ett år sedan men det känns som om han har spelat med oss hela livet, säger Cesc Fàbregas.

Till skillnad från det ständiga oljudet i Johannesburg hörs endast någon enstaka vuvuzela här ute på landet. Andrés Iniesta sitter i ett av avbytarbåsen och ser på när lagkamraterna spelar. Han var med under första delen av träningen men klev av för att inte riskera att slå upp lårskadan han dragits med.

När spelarna lämnar planen efter passet skriker de sydafrikanska fansen efter autografer.

– Fernando, por favor!

Fernando Torres stannar till och plitar sitt namn på block, tröjor och bollar. Han är en av elva spelare som var med i VM i Tyskland för fyra år sedan.

En annan är Fàbregas som då bara var 19 år. Förlusten i åttondelsfinalen mot Frankrike är hans värsta ögonblick i landslaget.

–Laget är lite yngre nu men med mer experimentella spelare. Vi började bra då men hade otur i en match och åkte ur även om vi var bättre. Det gäller att ha lite tur också.

Arsenalskaptenen vägrar se Spanien som favoriter, trots att laget bara har förlorat en enda match sedan november 2006. Det var i Confederations Cup, mot USA, förra sommaren.

–För två år sedan, när vi vann EM, var det ingen som pratade om oss innan. Det vi gjorde då var att ta match för match, med stor ödmjukhet, och vi bör ha samma inställning nu.

Cesc Fàbregas lyckligaste stund med La Roja är given.

–Det enda som skulle toppa EM-guldet vore att vinna VM. Vi får se om det är vår tur nu.