Då östgöten i början av oktober med en svår fotskada linkade av centercourten i Kungliga hallen efter att i första Stockholm Open-omgången ha förlorat mot Albert Montanes tycktes det som en trist slutvinjett på en fantastisk karriär.
Varför skulle Thomas försöka komma tillbaka?
Han har fru och barn, försörjningen är sedan länge tryggad och han skulle aldrig mer bli världssjua eller ta ytterligare en Grand Slam-titel efter den i Öppna australiska 2002.
Varför då underkasta sig stenhård rehabträning i trista gym istället för att sitta på ett fik i Monte Carlo med kompisen Jonas Björkman som ju pensionerade sig vid årsskiftet? Varför träffa visserligen genomsympatiske fystränaren Daniel Hedin lika mycket som hustrun Gisella och sonen Lucas som är två och ett halvt år.
Nej, även om Thomas självklart är en tävlingsmänniska av stora mått har han också en annan, mer distanserad inställning till tennis, och det var troligare att den skulle ta överhanden över viljan att besegra ytterligare en i raden av de skador han haft under karriären.
Men det antagandet visade sig fel – härligt!
Det är bara att hoppas att den känslan gäller även efter helgen.
Att Thomas under den senaste tiden kämpat på extra mycket för att bli spelkar till DC-matchen mot Israel istället för att ta det i en takt som egentligen passat honom bättre visar på stora kvaliteter utanför banan.
Nu är det bara att hålla tummarna för att Thomas Johansson håller i helgen och att hans medverkan inte är en chanstagning som innebär stor risk att skadan slås upp.
Det skulle definitivt vara förödande för DC-laget och kanske även för Thomas fortsatta karriär.
Likadant med Andreas Vinciguerra. Han har inte spelat på den här nivån på flera år och det sargade vänstra knä som saknar brosk och opererats fyra eller fem gånger – ”jag har tappat räkningen” – kan i värsta fall ända hans karriär när som helst.
I en turnering på touren hade Thomas och ”Vinci” utan problem kunnat bryta en match om de fått känning av skada. Att de ska tacka för sig mitt i en DC-match är föga troligt.
Kapten Mats Wilander spelar ett högt spel genom att ha det renodlade dubbelparet Robert Lindstedt/Simon Aspelin med. Det ökar förstås chansen till seger i dubbeln men skadas någon av singelspelarna på fredag måste Robert eller Simon hoppa in i singel på söndag.
Ingen av dem har en chans mot vare sig Dudi Sela eller Harel Levy.
Sveriges uppställning är på papperet starkare än den jag ville se – Thomas Johansson, Andreas Vinciguerra, Björn Rehnquist, Robert Lindstedt – men är samtidigt mer chansartad just eftersom den saknar en tredje singelspelare.
Thomas Johansson och Harel Levy inleder på fredagen det som förhoppningsvis blir Malmös sista Davis Cup-match under överskådlig tid. Fritidsnämndens fem ledamöter som genom beslutet att matchen ska spelas utan publik satt sig över svensk idrottspolitik och skämt ut svensk tennis har diskvalificerat Malmö som DC-kommun.
Om inte Svenska tennisförbundets styrelse har kurage nog att bryta avtalet med Malmö bör tennis-Sverige demonstrera:
Bojkotta Malmö
