Här laddar han batterierna, men dagarna går inte på tomgång precis. Med tre barn, som alla har fyra-fem aktiviteter vardera i veckan, är det full fart med skjutsningar hit och dit. Familjen har alltid kommit i första rummet för Rickard som trots 130-140 resdagar om året ändå känner att han får mycket tid hemma med fru och barnen.

Efter de inledande racen i Brasilien och Mexiko väntar i dag ett historiskt stadslopp i Marrakech i Marocko. Rickard är förväntansfull. Han delar ledningen i VM med Yvan Muller och känner att han, 41 år ung, är bättre än någonsin. På de fyra lopp som körts har Rickard placerat sig trea, tvåa, etta och trea.

Förklaringen till succéstarten är en kombination av flera saker: bra bil, bra förare, bra team – men framför allt har Rickard tränat stenhårt för att bli ännu bättre fysiskt, och samarbetet med den svenske chefsingenjören Jonas Jarlmark har lyft honom ytterligare ett avgörande snäpp.

Racing handlar mycket om att små detaljer. Millimeterjusteringar är avgörande. Rickard är perfektionist och vet exakt hur han vill ha det. Men efter 20 års kringflackande runt om i världen har han med tiden lärt sig njuta lite mer.

–Nu är jag nog lite mer bekväm av mig. Lite mer bortskämd. Att komma till ett spanskt team har varit avgörande. De vet hur man ska leva livet, njuta mer. Det passar mig i dag, men hade inte fungerat tidigare. När jag var yngre var jag alldeles för seriös. Nu är man lite smartare. Men för att komma långt måste man vara envis. Och jag har absolut haft nytta av att vara seriös, säger han.

Rickard förklarar att vägen till framgång i racing kan delas in i tre delar: föraren, teamet och bilen.

–Fungerar inte alla tre är du borta. Racing är inte som att springa hundra meter där den snabbaste löparen vinner. Många tror att förarens roll bara är att köra bilen. Men man måste också kunna motivera mekaniker, ingenjörer och omge sig med bra folk. Det går inte att vara någon diva, sparka på däcken och säga till en mekaniker att ”fixa det här”. Man måste vara ödmjuk, ha fötterna på jorden, kunna analysera och förmedla en känsla av hur bilen fungerar. Rickard menar att dukiga förare ofta har bra balanssinne.

–Det är en jätteviktig egenskap. Har du varit gymnast eller är bra på att åka skidor kan du också köra racerbil bra.

Rickard har en fantastisk karriär. Men det var nära att allt tog ett abrupt slut hösten 1993. Han pendlade mycket mellan Sverige och Japan och hade ett pressat schema. När Rickard spelade squash en dag fick han kraftigt ont i bröstet. På sjukhus konstaterades att ena lungan kollapsat. Det blev operation och vila – och en rejäl tankeställare.

–Jag hade ett muntligt kontrakt att köra formel 3000 i Japan året därpå, som då var en perfekt inkörsport till formel 1. Det var min plan. Men jag trivdes inte riktigt i Japan och när jag i samma veva fick erbjudande från Tom Walkingshaw i England att Volvo skulle ge sig in i BTCC valde jag det. Att pendla till England var lättare och lungkollapsen fick mig att inse att jag behövde ändra livsstil.

Har du aldrig ångrat det valet?

–Nej, inte en dag. Visst drömde jag som alla andra om formel 1, men det hade varit mycket tuffare och mer uppmärksammat. Det jag har gjort har varit på en bra nivå. Det har varit jättekul och inte säkert att jag hade kört så länge annars. Jag skrev mitt första fabrikskontrakt 1990 och har haft kontrakt varje år sedan dess.

Lungkollapsen medförde också att Rickard ändrade sina matvanor. Han anlitade en mental coach, Olof Skipper, för att hitta bättre balans i livet.

–Jag tänkte faktiskt lägga av i den vevan. Men jag ändrade kosten, blev av med min astma, började tänka efter mer vad jag gjorde och minskade stressen. Nu kan jag kosta på sig en kopp kaffe, en läsk eller en efterrätt. Men det var många år som jag inte gjorde det.

Kontraktet med Seat går ut i år. Vad som händer sedan står skrivet i stjärnorna.

–Med den finanskris som råder är det väldigt osäkert. Det ryktas väldigt mycket i alla bilklasser. BMW kanske inte fortsätter i formel 1 och vad händer då i touringcars? I augusti kan man nog känna av mer. Det är ingen idé att spekulera innan dess, säger Rickard som själv inte har några planer på att sluta.

–Nej, jag kör så länge det är kul.

WTCC är en av endast tre biklasser med VM-status. De övriga är rally-VM och formel 1-VM.

–Det är femte året vi kör och det tar tid för ett mästerskap att växa. Vi har ändå fyra tillverkare i WTCC, en mer än i fjol, och jag är övertygad om att det finns plats för en VM-serie för touringcars. Tillverkarna har ju efterfrågat det och det är flera som vill komma in. I rally-VM handlar det ju bara om två fabriksteam.

Rickard har det senaste året engagerat sig mer i racingen här hemma. Han har i valts in i styrelsen för STCC och är expertkommentator i Viasats formel 1-sändningar.

–Tidigare har jag valt att inte ha för många åtaganden för att orka tävla. Mitt huvudsakliga liv är också utanför racingen. Men nu är jag faktiskt 41 år och tänkte att det kunde vara kul ändå att göra lite annat. Jag försöker ställa upp på det som är bra för motorsporten.

Varför STCC?

–Erik Olsson, som är ny ordförande där, var vd för Posten tidigare. Då satt han också med i styrelsen i vårt familjeföretag (Rydells blommor) och var jättebra. Nu frågade han mig om jag ville vara med i STCC:s styrelse, och det känns kul att göra något som hjälper svensk racing och försöka ge tillbaka något. Förhoppningsvis kan jag vara ett bra bollplank.

Varför formel 1-expert?

–Formel 1 är mer intressant än någonsin. Om man någon gång ska börja följa med i formel 1 är det i år. Jag har förmånen också att jag kan ringa runt lite polare i formel 1-världen och luska runt lite före racen.

Rickard delar sedan 1999 årligen ut ett stipendium på 50 000 kronor, tillsammans med tidningen Bilsport, till en lovande ung racerförare. Han är också ledamot i Anecto racings minnesfond, som bildades när nio medlemmar i gokartteamet Anecto racing omkom på Linateflygplatsen 2001.

Rickard vill vara – och är - en bra förebild med sin proffsiga inställning och lugn. Men på banan är han inte alltid samma ”svärmorsdröm” som vid sidan av.

–Jag går väl in i en telefenonkiosk och byter om, säger Rickard med ett stort leende och fortsätter:

–Man tan tar på sig en annan roll bakom ratten. I min racingroll är jag så fokuserad på precis det jag ska göra. Jag är fortfarande lugn, tänker logiskt och hetsar inte upp mig så jättelätt i bilen, då tänker du inte smart.

Han undviker att trycka av konkurrenter.

–Gör du det får du igen det i nästa race. Men man vinner inga mästerskap om man kör för snällt. Rickard har pulsmätare på sig i så gott som varje lopp och träningspass. Han för utförlig statistik på varje mätning. Det motiverar att inte slarva vid ett enda tillfälle. Pulsmätaren visar också att han ligger mycket nära maxpuls under race. Och att pulsen är högre när han är jagad.

–Det är skillnad på psykiskt stress när man är jagad bakifrån. Kroppen måste vara van att fatta snabba beslut på den nivån. Är du för stressad tar du fel beslut.