I stort sett dagligen läser och hör vi om svarta pengar och annat skattefiffel i idrotten, om konkurser, kronofogden, hot om tvångsdegradering och förbund som körts i botten.

Hur blev det så här?

Det finns knappast ett definitivt svar på frågan. Sant är att idrotten blivit långt mer kommersiell än tidigare men vem såg egentligen till det?

Idrotten själv eller yttre krafter som såg vinning i idrotten?

Säkert finns där ett samspel mellan parterna vilket i sin tur öppnade dörren för ytterligare aktörer.

Jag kallar dem näringslivstopparna och inkluderar i begreppet även företagsledare som är framstående på den ort där ”deras” klubb finns.

Dessa personer har i och för sig alltid funnits representerade i idrotten men inte i samma omfattning som nu.

I dag vimlar det av Percy Nilssonare i svensk idrott som för bara 20 år sedan var förskonad från den typen av ledare.

Minns fortfarande tydligt då den bullrige byggherren just inlett sin satsning på Malmö-hockeyn.

Laget hade förlorat finalen mot Hammarby i turneringen ”Pelle Lindberghs minne” och välskräddade Nilsson steg in i fikarummet där han vände sig mot trotjänarna i Hammarby.

”Grattis. Men det är ingen fara, jag köper ytterligare en femma”.

Det gjorde han. Lockade stjärnor med fantasilöner och trissade upp löneutvecklingen i svensk hockey.

Näringslivstopparnas försvarare menar att företagsledarnas kunskap behövs i en tid då ekonomin fått allt större betydelse i idrotten.

Tänk om det tvärtom, att de gör mer skada än nytta då de tar med sig affärsmetoder som fungerat bra i näringslivet men som inte alls stämmer med etiken och moralen i idrottsrörelsen vilken fortfarande främst

drivs av ideella krafter.

Alla ska självklart inte dras över en kam. Är övertygad om att det finns ett antal näringslivstoppar som på ett skickligt och seriöst sätt leder klubbar eller förbund.

Men det finns också många exempel på motsatseen och det senaste hittar vi i Svenska tennisförbundet.

De sex senaste åren har förbundet gått back 11 miljoner kronor.

Hur det kan komma sig?

Jo, de styrande har låtit kostnaderna skena iväg innan intäkterna varit säkrade.

Man behöver förstås vara varken näringslivstopp eller ens räknenisse för att förstå hur uppåt väggarna det är.

Fast alla begrep inte det.

Jan Carlzon satt som ordförande i förbundet, Öresunds VD Stefan Dahlbo var vice ordförande och Boliden-chefen Jan Johansson satt i styrelsen.

Tre tunga näringslivstoppar som inte var i närheten av att få plus och minus att gå ihop.

Hur ansvarsbördan ska fördelas kan det finnas olika åsikter om eftersom de tre suttit olika lång tid och haft olika typer av uppdrag.

Men i egenskap av ordförande faller det yttersta ansvaret ändå på Jan Carlzon, en gång SAS-Janne med svenska folket och lovordad företagsledare.

Jag vet att han tog över ett ekonomiskt svagt förbund och att det dök upp några oväntade skulder från den tidigare styrelsen och jag är medveten om att förbundets avtal med IMG inte blev vad Carlzon hoppats.

Men det kvittar i sammanhanget. Dessa ekonomiska bakslag förklarar inte varför förbundet gått back 11 miljoner kronor på sex år.

Kanske var jag naiv i tron att Jan Carlzon med sitt breda kontaktnät i näringslivet skulle locka penningstarka sponsorer till tennisen.

Det fungerar tydligen inte så.

Men att det inte skulle fungera överhuvudtaget utan istället sluta med ett förbund på randen till konkurs – nej, den tanken slog mig överhuvudtaget inte.

Inte bara tennisförbundet utan alla förbund och klubbar har anledning att fundera över sin rekrytering till styrelserna.

Visst, det är lätt att bländas av kända namn, tjusiga titlar och personernas betydelse i näringslivet.

Men till syvende och sidst betyder inte sånt ett skvatt i idrottsvärlden som, trots att den blivit allt mer kommersiell, fortfarande har en annan värdegrund.