Sportskosponsorn visade upp sju tecknade mangabilder på sin svenska stjärna – som kolorerad faktiskt mer lik en ung Kajsa Bergqvist än sig själv.

Innertaket i jakaranda var i mina ögon mer imponerande.

Apropå Kajsa och även Stefan Holm skulle väl inte höjdhopparna så instinktivt ducka för rekorden de har att se upp till (Stefka Kostadinova respektive Javier Sotomayor).

Elitidrottare ska ju ständigt sträva högre, snabbare, längre. Sådana tankar göder motivationen, som i sin tur fyller prisskåp och plånbok.

Men ”Carro” har ingen aaaning om vad hon ens tänker om rekordet.

Det är som om hennes monstruösa mentala kapacitet blockerar ut alla sådana funderingar.

Småländskans välformulerade och diplomatiska svar på engelska gör att hon skapar ytterligare distans till omvärldens krav.

Jag tror, sittande på första parkett på presskonferensen, att vad Carolina demonstrerar är en försvarsmekanism mot ett rekord som tillkommit med hjälp av doping.

Hon vill inte ens ta i det för att riskera brännas.

Hon vill, som hon också säger utan att koppla ihop det med världsrekordet, fortsätta tävla mot sig själv och ha kvar leendet på läpparna.

Jag kan inte hjälpa att det känns lite tråkigt.

Har man vunnit allt som går att vinna av guld är resultaten mätta i hundradelar och centimeter det som återstår för historieböckerna.

Men säger man A får man säga B. En enda antydan om att den suveräna guldmedaljören från Söul-OS 1988 spetsat sina fysiska resurser på otillåten väg skulle dra i gång en internationell mediastorm som nog inte ens Klüfts förträngningsförmåga skulle orka hålla kvar utanför tinningarna.

Nu säger hon bara ”great athlete” när Joyners namn först på tal.

Det är egentligen konstigt att inte debatten förs mer högljutt inom IAAF (Internationella friidrottsförbundet). Varför i herrans namn skulle utvecklingen egentligen gå tillbaka?

Här har vi så många fantastiska världsrekord från 80-talet på damsidan som de aktiva 20 år senare inte har en chans att nå.

Jag skrev om det i söndags och fick stöd av förbundskapten Thomas Engdahl vid en lunch dagen efter att än idag kanske bara en handfull svenska HERRAR skulle avverka 400 meter snabbare än vad Marita Kochs frekventa symaskinsben gjorde (47,60) 1985.

Jackie Joyner-Kersees resultat på 100 meter häck (12.69), i kula (15,80) och i längd (7,27) från rekordserien i Söul är noteringar av liknande dimension.

Carolina verkar ha insett det utsiktslösa. Hon säger att hon skulle må dåligt om hon satte ett mål som hon inte visste att hon kunde uppnå.

Konstaterandet är omvänt från det budskap en annan skosponsor trumpetar ut om en av sina stjärnor, Jeremy Wariner: ”Impossible is nothing”, inget är omöjligt.

Även faktumet att senare års huvudkonkurrent Eunice Barber saknas i startfältet undviker Carolina genom att prisa alla andra medtävlare.

En engelsk journalist får henne till exempel att lägga ut texten om Kelly Sotherton.

När jag sett brittiskan kasta spjut har tankarna mer gått till ett portugisiskt nöjesfält jag en gång besökte än idrottsprestationer i världsklass utförda på en stor idrottsarena.

Sjukampens styrka och svaghet är just disciplinernas mångfald, även om jag gärna sett att en längre löpsträcka ersatt 800 meter.

Den tävlande har som i skidskytte chansen att ta igen på gungorna vad hon förlorat i karusellen.

Eftersom Carolina tog hem VM i Helsingfors trots en stukad fot tror jag ingen av uppstickarna från Ryssland och Ukraina kan röra henne nu heller – utan handicap.

Och världsrekordet, tänker jag när blixt och dunder plötsligt lyser upp den svarta kvällshimlen, får vi nog titta i stjärnorna efter.

Carolina själv tar inte ens fram kikaren.