LULEÅ Mikael Renberg ser slutet på sin hockeykarriär. Han förbeder sig för ett vanligt jobb.
– Hockeyn har lärt mig att jobba
i grupp och att de som anpassar sig till varandra lyckas bäst. Så ser i de sista skälvande matcherna av grundserien 2006–2007. Med ett på papperet mycket bra lag, och definitivt med ambitionerna att nå en bättre placering, har Luleå glidit ner
i den tuffa striden kring strecken
i botten av tabellen.

– Vårt problem är att vi släpper in för många mål. Vinner vi med uddamålet så blir det 6–5, men oftast rinner det in för mycket, konstaterar Renberg.
Luleås lagkapten har spelat hockey i 30 år. Han fyller 35 i mitten av maj och ser slutet på karriären; det kan komma redan efter den här säsongen, men det kan också dröja ett år. Blir det en fortsättning kan det bli i Luleå, men det kan också bli ett år
i Schweiz, ett lukrativt sätt att runda av en framgångsrik och inkomstbringande hockeykarriär.

I mångt och mycket är Mikael Renberg en ovanlig idrottsman. Han har ambitioner som sträcker sig långt utanför karriären på idrottsplanen och en vaken aptit på livet efter idrotten som få andra idrottsmän på hans nivå – och nej, det är ingen klyscha – visar upp under karriären.
– Jag tror att många idrottsmän är oförberedda på att det kommer ett liv efter idrotten och det är bra att en klubb som vår tar upp det med dem och uppmanar de unga spelarna att i alla fall gå ut skolan för att ha det att bygga vidare på.

Så när vardagen nu närmar sig har Mikael Renberg redan börjat fundera på ”ett riktigt jobb”. Han klargjorde nyligen mer handfast
sina ambitioner med ett besök hos en yrkesvägledare i Luleå.
– Jag skulle kunna ligga på soffan och bara få dagarna att gå, men jag är inte sådan. Människan är gjord för att arbeta: de flesta av oss är ju i grund och botten ändå sociala varelser. Vi vill komma ut, träffa andra, vara tillsammans och göra saker tillsammans, säger Mikael Renberg.

Tre yrken står i fokus för de renbergska framtidsplanerna: sjukgymnast, ambulansförare eller lärare.
– Jag vill gärna arbeta med något som bygger på samma principer som hockeyn: samarbete och en kollektiv insats. Och sedan ser jag gärna att det finns tjejer på jobbet, hockey är ju en väldigt manlig värld.

Men skulle inte du med ditt namn kunna glida runt som pr-man för
något företag, äta en lunch här,
vara med på en presentation där, skylta lite här och var?
– Jo, det skulle jag säkert kunna, men det vill jag inte. Jag skulle inte trivas med det. Jag vill ha en utmaning i det jag jobbar med och göra ett jobb som betyder något.
Mikael Renberg är stor i Norrbotten. I hemstaden Piteå och i Luleå, som nyss byggt ett pampigt kulturhus, 300 miljoner kronor för glas och stål nästan mitt i centrum. Kulturhuset drar till sig både blickar och Luleåbor, men när Renberg kommer in i foajén är det han som drar blickarna till sig.

Du är en förebild för många unga norrbottningar. Är inte det något du kan ta vara på efter idrottskarriären?
– Jodå, jag är gärna en förebild. Men stjärnor slocknar snabbt och
efter ett par år är man inte längre någon stjärna. Det gäller särskilt i en liten stad som Piteå där folk ser en varje dag; det går inte att leva på stjärnstatus hur länge som helst.
– Jag tar hellre tillvara på det jag åstadkommit inom ishockeyn på
andra sätt. Hockeyn har lärt mig att jobba och leva i grupp och att på bästa sätt utnyttja de olika förutsättningar och kunskaper som måste finnas för att alla rollerna i gruppen skall fungera så att gruppen lyckas.

I hockeyn måste vi jobba tillsammans och anpassa oss till varandra, och så ser det ju ut i sam-
hället i övrigt också.
Hockeyn har lärt honom mycket. Men även hållit honom
borta från kunskap.

– Jag har ingen egen historia. Jag kan sitta fascinerad och lyssna till kompisar som berättar lumparhistorier eller historier från studenttiden. Jag kan lyssna på kompisar som berättar om varför det är konflikter i Mellanöstern och diskuterar olika politiska frågor. Själv har jag bara hockeyn, och även om många av mina vänner tycker det är hur kul som helst att få höra historier från omklädningsrummet, så hör jag hellre om allt det jag missat medan jag spelat hockey.

Renbergs resa genom den gruppverksamhet som heter ishockey inleddes i Piteå och gick via Luleå till Nordamerika och NHL. Det blev Philadelphia, Tampa, Phoenix och Toronto under tolv års spel och med en sejour i en av ligans genom alla tider mest uppmärksammade och hyllade kedjeformationer: Flyers ”The Legion of Doom” med Renberg, Eric Lindros och John LeClair, drygt 300 kilo ren hockeykraft och målfarlighet. Kedjan gjorde tillsammans – se där ytterligare ett exempel på hur mycket samarbete betyder i hockey – 176 poäng på knappt 50 matcher 1994–95.

Till säsongen 2004 vände han hemåt för att med närmast hjältestatus göra comeback i Luleå Hockey.
Renbergs betydelse för Luleå kan inte överskattas: i de sex lag som är indragna i streckstriden, finns det ingen annan enskild spelare som betyder så mycket för sitt lag som Renberg betyder för Luleå.
Klubben betalar därefter, och även åren i NHL gav Renberg hyfsade pengar. Han hymlar inte med att han tjänat pengar, och när SvD ställer den obligatoriska På djupet-frågan om inkomst (se här intill) så kommer svaret utan att tveka.

– Jag har pengar, och det ger mig en lyx som många andra inte kan unna sig: att jobba deltid. Jag vill ha tid också för annat: resa, umgås med familjen, kanske bli pappa en gång till.
Och till att läsa.

Mikael Renberg är raka motsatsen till den gängse klyschan om idrottsmän som litterära idioter: ”Läsa böcker? Varför skulle jag göra det?”.
Mikael Renberg läser. Mycket.
Inkörsporten till världslitteraturen kom via det som senare blev världens bästa film, och som för Mikael Renberg fortfarande är världens bästa bok: Gudfadern av Mario Puzo.

Det var under åren i Nordamerika som den dittills ganske idrottstypiske Renberg först kom i kontakt med litteraturen. Han och familjen bodde i Florida då, och fick Gudfadern
i julklapp av dåvarande svärfarsan.
– Jag var 25 år gammal. Vi spillde glögg på boken, och den luktar fortfarande glögg. För mig är den boken värdefull; den är fortfarande bäst.

Nu har det gått tio år sedan mötet med Don Corleone, och biblioteket har växt. Hjalmar Söderberg, Steinbeck, Hemingway. Lättläst och/eller svårläst. Häromdagen slog Mikael Renberg igen John Steinbecks depressionsepos Vredens Druvor, rejält imponerad av huvudpersonen Tom Joads själsliga styrka under den svåra resan mot Kalifornien.

– Böcker har blivit ett stort intresse. Min dotter Emmy läser också mycket och att tillbringa en semesterdag med henne när vi sitter och läser båda två… det är livet, ler Renberg. Under tiden i NHL kunde jag tvinga mig att gå ner i varv med en bok, och jag har fortsatt att läsa.

– Det är viktigt att man inte dramatiserar läsandet: boken måste få vara en vardagstillgång.
Det litterära intresset omfattar hela spektrat, och när SvD ber Mikael fundera på de fem valen som hör till intervjun, så radar han upp titlar ur hela litteraturkatalogen.

– Men att jag läser böcker betyder inte att jag ser ner på dem som inte läser. Jag kan själv slänga mig ner
i soffan med en båttidning och ha ett enormt utbyte av det, säger Renberg.
Men en god bok, och ett jobb som betyder något; det är ändå bäst.
Och framtiden för Mikael Renberg.