Det kallas ”Dödsrallyt” och är världens mest mytomspunna äventyrstävling. I morgon startar karavanen från Lissabon på väg mot Dakar. En av deltagarna är 38-åriga Annie Seel från Täby, ”rallyprinsessan” som mot alla odds nådde målet i Senegal i sin debut 2002. Med bruten hand och en lårkaka av modell brödkavel.
Nu är hon betydligt bättre rustad - på alla sätt. Och siktet är högt inställt.

- Jag har redan bevisat att en liten tjej kan ta sig i mål i världens tuffaste rally. Nu siktar jag på övre fjärdedelen i mc-klassen och att bli bästa tjej, säger Annie.

Hon har aldrig brutit en tävling och lever efter devisen ”ingen minns en fegis”.
- Hellre en bruten fot än en bruten tävling, brukar jag säga. Inget stoppar mig. När jag körde i Dubai 2000 bröt jag foten och sov med stöveln på för att kunna fortsätta. Totalt har jag haft 25 frakturer, tre diskbråck, varit medvetslös efter en cykelolycka och sytt 40 stygn i ansiktet. I våras fick jag körförbud av läkarna, men jag har tränat stenhårt för att komma
tillbaka. Ett tag trodde jag inte ens själv att jag skulle komma till start, men nu är jag redo. Brinner man för något riktigt mycket så går det vägen, säger Annie.

Är du inte rädd?
- Bara att inte komma i mål. Det gäller att hitta flytet och ha total kontroll, att köra med insidan av huvudet. Att klara Dakar är som att köra traktor, det ska hålla länge och behöver inte gå fort hela tiden.

Sedan första upplagan 1978 har 23 förare och kartläsare omkommit i samband med tävlingen.
Dessutom har ytterligare 27 personer dödats som åskådare, funktionärer eller med annan anknytning till rallyt.
- Säkerhetstänkandet är ändå bra. Alla vet vad de ger sig in på. Folk frågar mig varför jag gör det här - jag brukar svara varför inte!? Jag är förälskad i öknen och vill inte sitta och ruttna framför tv:n med hjälm på huvudet, utan lever hellre mitt liv som jag vill. Självklart måste man vara medveten om riskerna och inte vara dumdristig. Det gäller att undvika kullerbyttor framlänges. Men visst... att köra
Dakarrallyt är väl lite galenskap.

Hon vet att hon inte kan mäta sig med fabriksförarna som kommer till start med mångmiljonsatsningar i ryggen. Själv har hon lagt runt en halv miljon på äventyret. För att få ihop pengarna håller hon föredrag om sina upplevelser, guidar motorcykelturer i Marocko och arbetar mer än heltid som egen företagare på en reklambyrå.
- If you”re not outstanding, stand out (skratt). Det gäller att vända allt till sin fördel. Som jag gjort med motorcykeln, en KTM 525. Eftersom jag väger mycket mindre än andra förare drar hojen inte lika mycket bensin. Därför har vi lättat den 20-30 kilo och har mindre bensintank, säger Annie.

Du är inte rädd att få bensinstopp?
- Jag vill ju inte bli stående mitt ute öknen, men det ska inte vara några problem. Jag kör snålt. Är ju tjej, svarar hon med ett leende.

Hon är i bättre form än någonsin efter stenhård rehabträning senaste halvåret. Visar stolt upp ”sexpacken” på magen och säger att hon nu måste äta upp sig för att orka med alla
strapatser. Alla skador har dock medfört att hon kör oförsäkrad. Försäkringsbolagen vill inte ha med henne att göra längre. Men det är inget som bekymrar Annie.
- Nu längtar jag bara efter att få gasa iväg och ge mig ut i öknen. Det ska bli riktigt kul.